Goin' you own way (med irlänst accent)

Jag älskar irländsk accent. Bara så ni vet. Och Irländarna är ju ett folk som går sina egna vägar (om man är naiv nog att dra alla över en fin, klövergrön, fördomsfull kam). Vi kan nu låtsas att alla irländare är sådana som jag tror (önskar) att de är. Så skulle man kunna jämföra dem med mina karaktärer. Mina karaktärer vägrar att göra som jag säger! Derec skulle verka så mycket äldre och, tja, oåtkomlig och i ärlighetens namn lite ointressant för min Melaine. Men nu har de båda gått bakom ryggen på mig och nästan gått över gränsen (åtminstone antytt) från kompisens storebror till en speciell sorts "vänner". Och Ranulf, den rodnande stackarn med fult namn, hans hemliga förälskelse i Melaine är praktiskt taget helt borta ut handlingen.

Ungefär så har det gått med alla mina karaktärer. Nästa gång jag läser en artikel om skrivande ska jag inte vifta bort den med ett "Men så kaan det ju inte bli." Eller jag ska åtmindstonde försöka.