Ett litet samtal som går ut över stackars oskyldiga Melaine

Det är svårt att förstå hur ett litet samtal kan betyda så mycket. Ett enda litet samtal som inte innehöll något som en utomstående skulle betrakta viktigt. Nej, ingen utom jag. Men alla har tider när de inte mår bra, för att kunna må bra måste man kunna må dåligt.
Det är bara det att varenda gång det händer hörs rösten som säger "dèja vú". Det har hänt tidigare, på ytan ser ingen likheten vilt spridda händerlser men på djupet där jag simmar står allting skrämmande klart. Har jag fastnat i gamla hjulspår? Det kan jag ju inte ha gjort eftersom att jag är 15 år gammal, jag har inga hjulspår än. Jag har bannemig inte börjat dra min kärra än.

Och på vilket sätt påverkar detta mitt skrivande då kanske ni undrar. Jo det är så här att varenda gång jag sätter mig framför tangentbordet så trycker jag ned min olycka på Melaine, vilket kan tänkas ojuste. Det kan hända att det också är ett problem eftersom jag kommit till den del av berättelsen när hon måste handla, inge mer eftertänksamhet, inge mer olycka.
Och vad gör jag då? Prackar på henne ännu fler problem. Hon måste hata mig.