Den viktigaste upptäckten sedan Newton och Äpplet

Igår sattes det in fyra gummisnoddar på mig. Hann knappt ens tillbaka till skolan innan två av dem föll av. Tillbaka tilltandläkaren för att sätta i nya.
På väg hem gratulerar jag mig till att det inte gör lika ont längre så jag köper färdig nudelwok och kinapuffar. Stoppar tre kinapuffar i munnen och ångrar mig med en gång. Är det så här det känns att ha tandvärk?
Värken håller i sig och resulterar i en måttlig huvudvärk vilket gör att jag tar en eftermiddagslur. Efter ett par timmar kommer jag fram till att jag måste köpa något att ha med mig till skolan då det knappast verkar som om jag kommer att kunna få i mig vanlig mat. Jag traskar iväg till affären och köper blåbärssoppa och saftsoppa (då varken nyponsoppa eller fruktsoppa fanns att få).
Dagen efter tappas gummisnodd nummer 3 innan psykologilektionen ens har börjat. Lunchen är ett par klunkar fruktsoppa som intas på stående fot för att det verkar en aning oartigt att ta med sig den in i matsalen. Efter skolan blir det att gå tillbaka till tandläkaren ännu en gång. Hon som stod i expeditionen frågade inte ens efter mitt personnummer den här gången, hon sade bara att hon skulle kolla om Barbro (min tandläkare) hade tid. Vilken hon inte hade så jag fick vänta i en halvtimme tillsammans med vetenskapsmagasinet, veckorevyn och leva.
Väl hemma är jag ledsen för att tänderna fortfarande gör ont och jag vill ha riktig mat. Tar i desperation fram kinapuffarna och tar en.
- Ajjj! säger tänderna.
- Håll käften! säger jag.
Sedan får jag en uppenbarelse och prövar att äta en kinapuff med bara framtänderna.
Det fungerade! Vilken salighet, vilken känsla! Ack, vilken lycka!
Nu skriver jag blogginlägg, dricker blåbärssoppa och käkar kinapuffar en i taget med framtänderna. Kanske kommer jag, om några år, ha lyckats få i mig hela påsen.
Det är väl ekonomiskt i alla fall.