Snart är det jul men jag är inte säker på att det märks

Jag bara måste slänga ut ett blogginlägg så här apropå ingenting, fast egentligen är det nog apropå allt. Allt som hänt åtminstone.
Jag är stolt över mig själv för att jag kan ta avstånd från fördomar, för att jag även fast jag har dem (alla har) kan ta ett steg tillbaka och inte låta sagda fördomar glida in på hur jag behandlar folk i stort. Jag är glad över att jag kan stiga tillbaka så från mina egna åsikter att jag kan lyssna på någon annans, att respektera dem och förstå varför de har sina åsikter. Jag är glad över att jag, genom att se andras synvinkel kan ändra min egen. Kan tänka opartiskt. Växa som person och ändra det jag tycker.

Jag blir sorgsen när jag ser alla som inte kan det. Det är inget måste att ändra sin egen åsikt bara för att man hör och förstår någon annans. Att ha en annan åsikt betyder inte att man är motståndare. Att veta (eller ibland - tro) att man står på rätt sida (finns det ens alltid en rätt sida?) borde inte ge en automatisk rätt att glömma alla rationella sätt att tänka, att säga. Ett hat är hat vem det än är som sprider det. Ett hatbrott är ett hatbrott vem det en riktas mot. Känns det lika rätt att använda samma ramsa och byta ut orden mot muslimer, judar, europeér, ensamstående mammor eller barn under 5? Hat vänder sig in i själen, det skadar den som hatar mer än den hatade. Är det verkligen värt det?
Men det är ändå så det blir när för starka känslor kommer emellan, och det är därför jag är sorgsen.