Never talk to Strangers...

Här kommer ett ganska seriöst blogginlägg för första gången på sisådär.. Jättelänge? Jag börjar med en fråga:
Hur många barn har räddats från (seriöst menade) kidnappningar genom att skrika och springa därifrån (mot annat folk)?

Jag läste en artikel om det. Artikeln handlade om allt man kan lära sitt barn för att skydda dem från kidnappningar. För övrigt så har jag en till fråga; Hur många procent av alla barn kidnappas av främlingar jämfört med livshotande skador/död i trafik, lekplatser, pooler/sjöar osv?

Och här kommer ännu en fråga; Hur många barn skadas av att få lära sig att man aldrig får prata med främlingar?

Artikeln jag pratar om kommer (föga förvånande) från USA, men jag tycker ändå att exemplet fungerar att använda även här. Barn får även i Sverige höra att man inte ska prata med främlingar, även om det är vanligare här att man får höra det för att inte störa någon annan än för att man kanske har hittat en psykopat att snacka med.
Att inte prata med främlingar för att det är farligt är ett dåligt argument, för hur stor är chansen att ett barn börjar prata med någon som får för sig att den stackars ungen raggar och rövar bort honom/henne? Om sagda främling börjar prata först är chansen större att det är en välmenande gammal tant eller farbror (Oo, ja. Jag menar allvar. Även farbröder och yngre män kan vara välmenande) än att den okände psykopaten är ute på promenad.
Barn har även svårt att avgöra vem en främling är. För vem är en främling egentligen? Är det någon vi inte känner? Men mamma och pappa pratar ofta med hon som står i kassan och säljer mat/kläder/biljetter, han som satt i bilen och frågade efter vägen till affären då kan ju inte en sådan vara en främling, eller hur? Och mammas kompis kompis är inte en främling heller - nej, för henne har vi ju pratat med tidigare. De flesta gärningsmän är sådana som barnet känner och har i sin vardag. Det är ingen främling och barnet har därför ingen nytta av främlingsregeln. Vad som däremot kan hända ett barn som lärt sig är att de känner sig obekväma i att prata med folk i vardagliga situationer - även när de blir äldre! Vissa tycker att det är jobbigt att gå till affären för att de inte vill prata med kassörskan och tycker sedan att det är än värre att försöka skaffa sig ett jobb.
Hur många tycker inte att det är ganska roligt när personen som står efter i kön i mataffären säger något och man kan småprata lite istället för att bara stå där och tänka "fan, vad den här kön gick sakta! Tänk vad mycket annat jag hade kunnat göra nu"? Och hur många önskar inte att de hade varit den som vågade säga första ordet? Ett barn som får lära sig att det är okej att prata med främlingar så länge man inte stör dem (och tecknen på att man gör det är ändå ganska lätta att lära barn bara man försöker) kommer att bli en sådan person.


Nu har jag varit lite väl nitisk mot artikeln men jag tycker verkligen att det är hemskt att barn inte får vara barn, de lär sig att umgås med folk från ung ålder men om man inte ens får prata med någon man inte känner..? I alla fall, artikeln innehåller ett tips som jag gärna skriver under på. Lär barnen ett "safety word", så att om någon kommer och hämtar dem och säger att mamma/pappa har sagt så kan barnen fråga efter det istället för att försöka avgöra om de kan lita på personen som oftast är någon barnen känner, för barnen kan verkligen inte avgöra sådant om svaret inte är solklart eftersom att det innebär för många variabler. Att använda ett ord är då mycket lättare. Kan personen ordet då följer barnet med - annars inte.
Mycket lättare instruktioner.