Jag har inte umgåtts med den här människan sedan vi var mindre, har knappt ens pratat med honom, men han har ändå på ett sätt alltid funnits där. Han är storebror till min äldsta vän, en vän som jag sällan umgås med, men som jag vet att jag alltid kan prata med. Son till mina föräldrars närmsta vänner. Pappa har aldrig haft någon egen son, någon han kan prata killstuffs med, så de stod ändå väldigt nära. Mamma kallar honom för "min lilla pojke". Han har som alltid funnits där i periferin. Ålder, intressen och umgängeskrets har gjort att han och jag knappt aldrig stött på honom, men ändå känner jag att jag kände honom väl. Jag vet inte vad hans favoritfärg var, vilka han umgicks med, vad han gillade för filmer, men jag kände honom. Jag vet att han var världens dummaste storebror, och världens mest beskyddande. Jag vet att han, vad folk än säger, var en jävligt snäll människa. Jag vet att han när pappas motorcykel blev stulen, for omkring överallt och letate efter den. Jag vet att när jag var liten och blev ledsen så kom han och pratade med mig och mutade mig med en tia för att han inte tyckte att jag skulle vara ledsen på min födelsedag. Och detta på den tiden jag var världens jobbigaste unge så det är minst sagt ett hjältedåd.
När vi diskuterade allt med en vän, och mamma sade "Han är som... han var som han var"
It just broke my heart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar