Anti-gnäll

Upptäckte just att de tre sista inläggen jag har skrivit har varit gnäll. Dåligt, dåligt. Jag ska bättra mig.
Kan börja med att påpeka att förkylningen är över, mådde faktiskt riktigt bra redan på lördag så det är ett plus.
Sedan så följer jag fortfarande mitt skrivschema, vilket är ett jätteplus. Tycker faktiskt att det blir lättare och lättare att skriva. Förr fick jag kämpa för att skriva en sida med storlek 14 (ca 300-400 ord tror jag) men nu fixar jag nästan lätt 1500 ord per "sittning" (per gång jag verkligen sitter ned och skriver, inte bara tänker att jag kanske ska göra det och öppnar dokumentet bara för att sedan överge det för internets lockelser).
Och så kan jag avsluta med att jag bakat riktigt supergoda kakor med jordnötssmör som jag toppade med jordgubbar.

Varför måste det finnas förkylningar?

Varje gång jag lägger mig ned med huvudet mot kudden och blundar så blir dunkandet i mitt huvud värre. När jag försöker distrahera mig med en film upptäcker jag att jag inte kan konsentrera mig på filmen för jag är så trött. Sedan försöker jag lägga mig i sängen igen och så går det runt.
Runt, runt, runt.
Jag tror jag blir galen.

Varför måste det finnas förkylningar?

Angels Among Us

Jag tror inte att jag någonsin grinat lika mycket som idag. Och nej, ingen har dött.
Det började med att jag läste New Moon (andra delen i Stephanie Meyers the Twilight Saga) och jag bölade som en jag vet inte vad. Usch vad hemskt. Senare på dagen valde radion naturligtvis att spela upp en låt som jag finner extra böl-vänlig, och jag satte igång (förmodligen redan uppmjukad av boken).
Och så var jag dum när jag skulle titta på film så jag valde Pay It Forward (skicka vidare), och om man har torra ögon efter den filmen måste man väl vara både döv och blind.

Efter det här kommer jag då inte att behöva gråta på ett par år. Jag måste vara heltömd.

Politiker? Nej, inte jag. Draft

Någon sade (undra om det var Nina?) att jag borde bli politiker för att jag vill ha makten att vara med och bestämma. Jag skakade på huvudet. Nej, inte jag. Jag vill, men priset skulle vara för högt.
Jag hade förstås redan en gång i tiden tänkt igenom det hela. Jag vill bli politiker för att finnas där och ha makten att påverka, att kämpa för det jag tror på. Men jag hade aldrig fixat nackdelarna. Titta på de flesta politiker här i Sverige (och övriga världen?). För det första är intrycket jag har fått av de flesta (märk väl, de flesta är inte en synonym med alla!) politiker är tristess. Visst verkar de väl brinna för vad de tycker, den lilla eld de har kvar.
Sedan är det fotona som finns på riksdagens hemsida. De får mig att rysa, för visst ser de ut som skolfoton? Sitt still och glöm inte att le glatt i kameran. *Klick, klick* Nästa!
Tillbaka in i ledet. Lyssna, le glatt och gör som du blir tillsagd.
Dessutom hade inte jag klarat av att bli av med den politiska naivitet som blivit allt svårare för mig att hålla tag i. Att tro att regeringen finns där för folket. Att regeringen gör det VI vill, FÖR oss. Att tro att regeringen sköter det bra. Att tro att regeringen över huvud taget kan sköta det bra. Att tro att i slutändan blir det bra.
Jag vill ha kvar min naivitet. Jag vill tro allt det där. Min naivitet är banne mig en stor del av mig, en del jag inte vill förlora. Att bli politiker och se inte bara en liten del naivitet försvinna, utan en allt större del, dag för dag? Jag skulle förlora det som får mig att bry mig, det som får mig att tänka efter och tro på det jag tycker.
Jag skulle knäckas mer och mer för varje gång något som FRA gick igenom, de bra sakerna jag eventuellt skulle kunna göra skulle inte kunna överväga det jag inte kunde göra.

Jag tänker fortsätta att tänka och tycka. Att försöka påverka, men i mindre grad. Jag tänker skriva under protestlistor, diskutera min ståndpunkt med andra, blogga när jag känner för det.
Med andra ord, jag tänker finnas långt långt nere i rangordningen och stödja dem som jag tror har rätt. Men jag kommer nog aldrig att ge mig ut på den planen själv.

Usch och fy och blääää

Jag tycker inte om att gnälla. Eller jo visst, jag tycker om att gnälla. Men jag tycker inte om att andra ska behöva stå ut med mitt gnäll. Så därför:

VARNING!
Detta inlägg är starkt betonat inte bara av jag-hatar-hela-jävla-världen-attityden utan också gnäll. Om detta besvärar dig så kan du lämna bloggen med en gång och ingen skada skedd.

Jag hatar min rygg. Återigen på idrotten gjorde jag något jag inte skulle göra. Problemet den här gången är bara att jag inte gjorde något speciellt. Jag kände att det började knaka till (eller hur man nu ska säga, stack till?). När idrotten var klar och jag bytt om kände jag det i ryggen bara jag reste mig upp, fick nästan ta hjälp av klädkrokarna för att det inte skulle göra så ont. Sedan var jag tvungen att bära de tunga gympakläderna hem, vilket knappast gjorde underverk. Mamma tror att mina skor kanske har förvärrat det hela, men jag tror inte det för klacken är ju så liten. Sedan tycker hon att jag ska börja på till sjukgymnasten igen, fast jag vet ju från förra gången att visst fick jag mer muskler men någon direkt skillnad för ryggen gjorde det inte.
Suck, jag är så sur och trött och irriterad att jag inte ids gnälla mer. Ska lägga mig på soffan framför tvn eller läsa en bok eller något.

Bra nog

Det blir så frustrerande ibland. Att inte vara bra nog.
Jag tänker inte ljuga och säga att jag inte ger bryr mig om vad andra tycker, för det gör jag. Men när det är krav jag ska fylla så vill jag fylla mina egna, inte någon annans.
Jag blir inte frustrerad över att inte var bra nog för någon annan, för hur många olika någon annan finns det egentligen? Alltför många för att jag ska oroa mig för en eller två.
Men jag vill fylla kraven jag har på mig själv. Om det jag gör är bra nog för mig så spelar det inte lika stor roll om någon annan inte tycker om det. Då kan jag ta kritiken och fundera över den. I bland komma fram till att "tja, han/hon har nog rätt," och i bland komma fram till motsatsen.
När jag hittar berg som verkar oöverstigliga och hål som inte kan täppas igen gör det mig så frustrerad. Jag vill ha bättre. Jag kan bättre.
Det tar nog någon timme innan frustrationen lagt sig. Då ska jag sätta igång skrivandet igen, leta upp felet och komma på något sätt att åtgärda det.
Skriva något som är bra nog.
För det vet jag att jag kan.

Heh.. *blush*

Jag älskar att vinna utlottningar. Jag älskar att vinna utlottningar. Jag älskar att vinna utlottningar..

Jag tror faktiskt att jag älskar att vinna utlottningar så mycket att jag inte bryr mig om vad jag vinner...