Att låta vara

På kanske ett och ett halvt år har jag tagit mig tid att skriva väldigt sällan (vilket inte är så konstigt eftersom det finns massor med andra saker att göra), men ändå har jag kommit så pass långt som till ett tredje utkast. Om jag tagit mig tiden hade jag kunnat nog fixa det på fyra-fem veckor, eller hade jag?
Ett viktigt element när man skriver är, som svenskafröken B alltid säger, bearbeta. Jag föredrar att kalla det redigera, fast det är trots allt samma sak. En annan sak att lägga märke till, är att man blir blind för sin text om man inte låter den vila ett tag. Ett bevis på det kan t ex vara min svenskauppsats i nationella proven. När jag var klar var jag jättenöjd med den, tyckte att jag hade skrivit jättebra, men när jag fick läsa den igen bara några dagar senare undrade jag vad det var för skräp jag skrivit. Eller kanske inte precis skräp, men texten hade så många luddiga formuleringar och hål att det kliade i mina fingrar att täppa igen dem.
Så säg nu att jag hade tragglat ihop alla sidor på fyra-fem veckor, hade de varit lika bra som de är nu? Jag tror inte det. För när man låtit texten vara ifred medans man har gjort annat ser man den med nya fräscha ögon när man kommer tillbaka. Och så har man dessutom (medvetet eller omedvetet) lagt till och ändrat om i handlingen som om man fingrat på en klump modellera i fickan.