Review

Att analysera böcker är bra, har jag hört. Att analysera böcker för att lära sig själv skriva är ännu bättre.
Men ved du vad som suger?
Att analysera böcker.

Confused? Let me explain this for you.
Man lär sig väldigt mycket genom att analysera böcker (dikter, filmer, bilder osv.) och det är ju som bekant väldigt bra. Vad som inte är lika bra är att om man efter att ha sett på en bok med kritiska ögon och hittat småfel och saker som kändes konstiga eller inte passade in, kan man verkligen tycka om boken på samma sätt sedan?

Låt mig ta ett exempel. Jag har nyss dividerat med mig själv (och andra) fram och tillbaka om klichéer. Vad är en kliché, vad är en dålig kliché, finns det bra klichéer? Vad jag kom fram till har ingen betydelse för den här diskussionen så det hoppar vi över, men betydelse har däremot resultatet. För bara några dagar sedan bestämde jag mig för att titta på the Matrix, en film som jag tyckt om väldigt mycket förr. Jag tittade på filmen i över en timme, men kunde inte få ur något som helst nöje av den bara så där hux flux. Varför det, tror ni?
Jo, jag satt och dissekerade karaktärerna och handlingen. Neo är "the Chosen One" (kliché!), han gör ingenting i filmen som gör honom speciell (!), eller jo vist, han räddar ju Morpheus men så är han ju inte ensam om det. Han får sina krafter för att tjejen blir kär i honom utan att han behöver göra sig något besvär (!). Morpheus är ingen annan än mentorn som ger upp allt för novisen utan någon riktig orsak (att novisen råkar vara "the Chosen One" gör inte det faktumet mindre, det blir bara ännu mer kliché). Oraklet som inte uppför sig som ett orakel, hur kliché är inte det? Hur gick det till när Neo fick sin tjej, hon bara tittade på honom och fell in love, bara så där? Och ingen fattar något innan hon viskar det i hans öra?
Eftersom att filmen knappast har ändrats sedan förra gången jag såg den måste jag anta att förändringen ligger i mig, att jag börjat titta efter felen, leta efter springor i karaktärer och handling och sedan vidgat dem med mina bara händer. Är det så att klichéer egentligen inte spelar någon roll för tittare/läsare (så länge historien som helhet är fängslande)?

Man kan ta ett annat exempel. ERAGON. Alla fantasyförfattaraspiranters stora pain in the a**. Själv läste jag boken innan jag själv var så mycket inne på det här med att skriva. Tyckte att boken var bra, om än jag var en aning irriterad på alla mystiska språk som dyker upp lite överallt. Sedan började jag skriva mer, surfa mig in på skrivregler, andra skrivtips m.m. Och nästa gång jag läste Eragon (den här gången i samma veva som jag läste Den äldste) började jag undra hur jag hade tyckt att den boken var bra? De gör ju för sjutton ingenting, springer fram och tillbaka, kors och tvärs, Eragon får aldrig visa vad han kan, han har alltid beskyddare på ett eller annat sätt, han är väldigt omogen, blir omoget kär i en alv hundra år (eller mer?) äldre än han (undra om hans besatthet har något att göra med författarens egna böjelser? Nej, usch, det där var elakt. Stryk det). I alla fall, jag tyckte inte längre om boken, många andra internetvänner tyckte ungefär samma sak som jag.
Men om nu Eragon var en så dålig bok, hur blev den en succé? För att den inte var dålig, så klart! Den hade någonting som fångade läsarna och som irriterade fantasyförfattaraspiranterna till döds (förmodligen för att de gör allt rätt medans Christopher Paolini hittar något annat, något speciellt). Vad är detta något?
Jag har ingen aning.


P.s. Detta inlägg blev en aning fritt, började på en sak och avslutade med en annan, men jag ids inte redigera och binda ihop som man ska göra. Hoppas att meningen går att förstå ändå!
P.p.s. Fantasyförfattaraspiranters, fint ord eller vad? 27 bokstäver.