Jag överlevde!

Här är jag, hel och levande med UNP-stipendiet kanske inom räckhåll.
De var tre stycken där, en som ställde frågor, en annan som antecknade och en tredje som bara iakttog. Jag blev en aning psykad, kan jag gott meddela. Jag fick en känsla av att det är iakttagaren som har sista ordet om det här stipendiet och han ställde bara ett par frågor, men de han ställde verkade mycket mer uttänkta och var svårare att svara på.
Jag tror att det gick ganska bra. Tänkte att de såg positiva ut när jag gick därifrån, men det var innan jag kom på att de hade nog sett positiva ut även om jag var världens hemskaste person. Vad sade de om mig när jag gått därifrån? Aldrig har jag väl velat vara en fluga på väggen lika mycket som nu!

Och så vill jag tacka alla gulliga filurer (Nina, Line, Elena, Elin, Frida, Franskaläraren m.fl.) som med råd och uppmuntran lyckats hålla mig ifrån att ramla över gränsen från irrationell nervöshet till galenskap á la rabies!

Kanske jag hinner bli sjutton innan jag blir galen. (3½ dagar kvar...)