Fantastiskt och andra superlativ

Elin nämnde bara för några dagar sedan den där känslan som kommer fram lite då och då. Det känns lite nördigt att säga att man bara stannar upp mitt i allt och tänker att livet är fantastiskt, men det gör man. Om det känns så.

Jag tänker inte säga att jag vaknar på morgonen och tänker att det här ska bli en bra dag, för det går jag då verkligen inte, men det är de där speciella tillfällena.
När man går på väg till bussen. När man får syn på något speciellt. Precis innan man somnar på kvällen. Mitt i ett samtal. Mitt i allt.
Den där känslan som sprider sig i kroppen. Den är så stor att man inte minns varifrån den började, den bara är där. Känslan som faktiskt kan förklaras med ett enda ord. Rätt. Allt känns rätt, allt känns bra. Jag är glad och vet att skulle jag dö imorgon så skulle jag dö lycklig.

Och på tal om begravningar, när jag dör vill jag ha "Into the West" spelad på min begravning. Bara så att ni vet.