Ett meningslöst inlägg

Nu har jag sovit ut och ätit ordentligt och energinivån har stigit något. Nu ska jag göra allt som jag skulle ha gjort igår.
Och vad tråkigt det låter! Tycker egentligen inte om bloggar där folk bara skriver vad de gör hela tiden, och ändå gör jag det själv. Det kan nog ha något att göra med att jag saknar att skriva.
Om jag inte hade pausat romanskrivandet så hade jag varit klar nu enligt mina beräkningar.
Tänka sig, Klar med första utkastet! Jag vill börja skriva igen, men på samma gång vet jag att nu är det ingen ide när jag ska bort, och dessutom behöver jag rätt så mycket tid senare för att få upp vanan igen. För om jag inte gör skrivandet till en vana så lär jag inte idas fortsätta.
Sedan kan man ju undra om jag kommer att ha tid nu när jag följer typ femhundra bloggar, skriver & läser på twitter, facebook, blogger och äntligen börjat vara något mer aktiv på msn.
Fast egentligen tycker jag inte om msn.
Fast det är ju en helt annan historia.

Don't eat my bananas

Jag är så trött så jag vet inte vad. Har varit hela dagen idag och känt av det lite igår också. Har ingen energi över huvud taget. Vet att jag borde börja känna mig nervös/stressad/upptrappad/ngt åtminstone för att det snart blir av till usa, men jag känner mig bara trött.
Orkade typ inte ens gå och lägga mig igår, och då är det något fel på det hela, när man inte en ids lägga sig och sova. Vill inte göra något. Har ingen energi till att göra något, minst av allt packa.
Usch.

Gamlingar och fetton, varning för is!

- anne - line ´´ säger: hade jag passat som tandläkare?
Angelica säger: nä, varför skulle du vilja vara det?
- anne - line ´´ säger: tänkte bara, ifall min elektriker karriär går käpp rakt åt helvete
Angelica säger: och varför skulle den göra det? Dessutom behöver man läsa kemiämnen för att bli tandläkare
- anne - line ´´ säger: allvarligt? usch vad tråkigt. då ångrade jag mig
Angelica säger: hahaha
- anne - line ´´ säger: men skoggshuggare då?
eller en sånhär upptäckare?
Angelica säger: upptäckare, av vad? nya saker att halka på?
- anne - line ´´ säger: aa, typ liknande (:
Angelica säger: det gör nog ont
- anne - line ´´ säger: det kan det göra.
därför det finns något som heter kudde och skydd!
Angelica säger: men hur kan du då bedöma hur farligt varje fall är?
- anne - line ´´ säger: men om skydden går sönder och smärtan går igenom kudden så äre ju farligare än vanligt
enkelt, eller hur?
Angelica säger: du måste jhu ha fler kategorier än "ofarligt" och "kan ej bekämpas med kudde"
- anne - line ´´ säger: hahahah
du är bara för rolig
ofta det behövs?
Angelica säger: men så klart, sedan måste man ju gradera hur farligt det är för barn och åldriga jämfört med vanligt folk, elittränade, fetton etc.
- anne - line ´´ säger: hahaha, en kurva blank med is och sen en skylt : Gamlingar och fetton ombes att ta en annan väg. Varning för is!
Angelica säger: HAHAHAHAHAAHAHAAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAAHAHAHAHAHAHAHAAHHAAHAHHAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAAHAHAHHAAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAHAHAAHAHAHAHAAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHA.
Den var rolig.

Jag är en elak och otacksam människa 2 eller Ge mig inga blommor när jag fyller arton

Jag är för det mesta en praktisk person. Jag vill inte ha presenter jag inte behöver. Blommor t.ex. Jag har sagt, till Lines stora förtrytelse, att jag vill inte ha blommor när jag blir arton. Bara därför ska jag dessutom se till att ha en riktigt lång önskelista (för ovanlighetens skull) så att hon inte blir galen över att försöka komma på något att köpa.
Men det hade inte riktigt med saken att göra, det jag ville säga var att jag vill inte ha blommor. De är dyra och håller bara i några dagar.
Måste du köpa blommor så köp en planta, de håller åtminsone längre. Men ge mig en som inte behöver så mycket vård, för jag kommer att glömma bort att vattna den då och då.
Förstår du var jag menar med praktisk nu?
Jag älskar presenter lika mycket som vem som helst, men jag vill inte ha något jag inte har användning för. Varför skulle jag vilja att någon slösade pengar på mig i onödan, liksom?
Godis ligger nog i samma kategori som blommor. Vill jag ha godis kommer jag nog ändå att köa det själv.
Missförstå mig rätt, jag blir visst tacksam för att jag öht får en present (det är ju tanken som räknas och allt det där), men om du tänker på mig men inte har kommit på något att köpa och tycker att presentkort är för mesar eller om du kanske inte ens har pengar till att köpa något så ge mig ett kort och skriv något gulligt.
Jag tar inte för givet att du ska ge något till mig, jag kommer inte att bli ledsen om det enda jag får är ett kort. Tvärt om! Ett kort med några personliga ord är ibland värt så mycket, mycket mer. Till och med ett ensamt grattis är värt mycket för mig.
Nu i år när jag fyllde 17 hade jag en jättebra födelsedag för att det var så många som kom ihåg den! Det var den bästa födelsedagen jag haft på jag vet inte hur länge, och ändå spenderades den till större delen ensam för att jag firades på hemmaplan lördagen innan.
Och nu har jag spårat ut som vanligt. Det enda jag menade med det var att jag är en praktisk person, något för praktisk ibland och att jag helst inte vill ha blommor i födelsedagspresent, men om jag ändå får några så kan jag faktiskt vara tacksam för de också.

Detta inläggs dolda moral: Tanken betyder mer än du tror.

Jag är en elak och otacksam människa 1 eller Ta bordet som det kommer

Jag har fått ett bord av mamma. Mycket, mycket behövt. Tack så mycket. Stadigt är bordet, i fint skick och mycket stabilt. Inga skråmor, vilket är högsta poäng för ett så billigt bord. Det har tillochmed den där lilla finessen så att man kan dra ut bordet och det blir större.
Har jag bett om ett #!¤% bord?

• Du har fått ett bord!
• Varför det?
• För att du behöver ett.
• Gör jag?

Jag är leds på mina föräldrars överraskningar. Leds på att se hur ledsen de blir om jag är så pass oförberedd att jag pratar praktiskt istället för att se jätteglad ut och hoppa på dem med tack. I fyra fall av fem behöver jag dem inte. Jag älskade frysen, blev lite paff när tvn kom (eftersom jag redan hade en) men tycker ändå att den är helt cool. Betyder det att jag måste uppskatta också det tredje diskstället (då de två andra jag fått tydligen inte dög), bordet som inte ens får plats i min lägenhet, jackan jag inte behövde och alla arton tusen olika sorters rengöringsmedel jag fått? (Kan tilläggas att jag för det mesta använder bara tre produkter; grumme tallsåpa, toalettankan och en vit talkliknande sak i grön förpackning)
För att inte glömma den aptunga statyetten med en kvinna i någon underlig gymnastisk position som mamma och pappa än idag tror att jag tycker om. God forbid att de någonsin får reda på att jag inte tycker om den, de skulle ju bli jätteledsna.
Jag är för det mesta en praktisk person. Jag vill inte ha saker jag inte behöver, men om jag har fått dem så använder jag de ändå för att jag kan ju inte bara låta dem ligga, eller hur?
Om nu mamma och pappa vill kasta pengar på mig (shit, nu lät jag verkligen bitchig), varför kan de inte köpa något jag vill ha? Eller åtminstone någonting jag behöver, som en micro eller en... öhh... *lång tystnad* hmmm... tror faktiskt inte att jag behöver något annat just nu. Egentligen behöver jag inte ens micron för jag är ju inte i lägenheten just nu. Varför köper de saker till mig jag inte behöver?
Jag blir så frustrerad för det är så svårt att låtsas bli glad över att de slösar resurser på mig som de kan behöva till något annat och på samma gång tvinga mig att se glad ut och tacka och vara allmänt tacksam.
Jag är en elak, otacksam människa och det har ni kanske märkt? Blir inte glad över att jag får saker som andra kanske behöver fast inte får. Jag hade tänkt att avsluta inlägget med att fråga om det bara är jag som har det här problemet, och om jag är väldigt väldigt otacksam: den frågan då riktad till någon som är så vuxen att den omöjligt kan sätta sig in i min situation utan bara ser mammas.
Men det verkar inte behövas nu när jag har dragit ur min frustration och ser hela dilemmat. Jag är otacksam, jag är elak, jag borde verkligen anstränga mig mer för att ge föräldrarna den reaktion de förväntar sig när de kommer med överraskningar.
Jag ska försöka att göra det också, skärpa mig alltså. Vara tacksam även för saker jag inte vill ha och göra sådant jag vet att jag borde göra. Trots allt har jag en väldig tur med föräldrar som litar på mig, som nästan alltid låter mig vara ifred när jag behöver det, låter mig ta ansvar utan att titta över ryggen på mig hela tiden, som vågar lämna öl i min kyl när de varit på besök för att de vet att även om jag skulle få något konstigt ryck och dricka dem (= jag dricker inte öl. Vin och alkoläsk, ja. Men inte öl) så vet jag var min gräns ligger, som respekterar mig som person och inte använder sin myndighet till att strypa mig, som inte tjatar på att jag inte pratar tillräckligt mycket med dem trots att jag vet hur nyfikna de är på mitt liv, som... etc.

När jag läser början av inlägget så skäms jag, vad har jag att gnälla på när jag har så fantastiska föräldrar? Det är ju mig det är fel på, jag bara gnäller istället för att vara glad över det jag har. Jag är ingen tacksam människa och inte heller är jag snäll. Det är ganska värdelöst för snällhet är en av de egenskaperna man inte bara kan få. Jag kommer aldrig att vara den första att kliva undan för att ge någon annan plats eller titta på en film jag hatar för att någon annan vill se den, jag kommer inte att ljuga för att det är lättare att höra lögnen än sanningen. Jag är egoistisk och lat och gör inte lika mycket för andra som jag borde.

Det här inlägget blev till och med så långt (och spårade ur så totalt) att jag fick kapa det och göra ett andra inlägg av några paragrafer i mitten: Jag är en elak och otacksam människa 2 eller Ge mig inga blommor när jag blir arton. Fan, det är något fel med mig idag när jag spiller allt så här. PMS?

Urixbilderna

...har faktiskt funnits på pixbox ett bra tag nu, har bara glömt att skriva det i bloggen. Bilderna finns alltså här.

Ett utdrag ur albumet...

Vad har homofoberna i sina garderober?

You've just gotta love this guy. Speciellt på slutet.

Bara för att ibland känns allting helt pisst, ibland helt fantastiskt och ibland händer något litet som vänder humöret upp och ned.

Sedan kan jag tillägga att jag har ett par blogginlägg på G, men jag råkar dessutrom ha lösnaglar just nu så det får vänta.

Da Dresscode

Vi har nu fått extra information om USA-resan och jag blev en aning orolig. Det är nämligen en speciell dresscode som gäller under de två dagarna vi besöker FN. Killar måste ha kavaj, skjorta och slips medan tjejerna.. tja, tjejerna?
Här är reglerna i helhet:
Kjol, klänning eller business suit (enl. pappret "dress pants and top") är ett måste!
Man får inte ha

• Sweat shirts (collegetröjor)
• Shorts
• Jeans
• Cargo pants (?)
• T-shirts med "suggestive or offensive messages/pictures" (are "unacceptable")

Till Broadwayshowen och middagen skall vi ha bekväma gåskor, a "light jacket" (vad tusan är light jacket för nått?) and "something nice to wear" (huh??!?)
DESSUTOM måste kjolen/klänningen/shortsen (under HELA resan!) gå ned minst halva låret och jag har banne mig ingenting sådant.
Jag håller på att få panik. Allvarligt talat.

Jag behöver Line, varför tusan svarar hon inte i teflonen? (=telefonen om man säger det snabbt)

Visdomsord från Fitzhugh Dodson

“Without goals, and plans to reach them, you are
like a ship that has set sail with no destination.”
Fitzhugh Dodson

Hur bra passar det inte in på mig? Segla utan mål är precis vad jag gör. Igår. Idag. Imorgon?
För ett år sedan hade jag precis avslutat en roman och påbörjat en ny. Jag förberedde mig för grundalbalen samtidigt som jag hade fjärilar i magen i väntan på att flytta hemifrån, och ändå var jag osäker på vars det hela skulle sluta. Jag hade praktiskt taget slutat med min smycketillverkning och på allvar byggt upp min samling med scrapbookingtillbehör. Det enda jag kunde vara säker på just då var vilka vänner jag hade, men hur hade jag kunna veta vilka vänner jag skulle få?
Var kommer jag att sluta? Jag studerar det jag ska (oftast i alla fall) på IB och lär mig ännu mer om saker jag är intresserad av på internet (entreprenörskap, foto, marknadsföring bl.a.)
Ena dagen vill jag bli psykolog, andra språkforskare, tredje gisslanförhandlare.
Egentligen är det nog inte så viktigt var man slutar, men måste man inte ha en destination till att börja med? Man kanske är på väg till Nairobi och slutar på Madagaskar och det gör ingenting, men vad om man är på väg ingenstans och överallt och till slut bara seglar runt och runt mitt i Atlanten?

Nu är det slut på min filosofiska diskussion, och det är ingen fara, jag kommer inte börja skriva så här hela tiden! Kanske följer jag istället i Amandas fotspår och startar en modeblogg!
Hemska tanke.