Glashus

Det känns illa att det enda jag gjort på sistone i bloggen är att gnälla och nu kommer det att göras igen.
Men det får vara som det är för nog är det väl bättre att skriva av sig på bloggen än att haffa en intet anande kompis och ösa ur mig allt elände - för eventuella bloggläsare kan ju bara stänga ned fönstret medan en kompis skulle känna sig pressad att lyssna på mig being pathetic..

Det känns som att jag har exploderat. Förut, hela förut sedan efter att jag kom tillbaka från USA har jag sovit lite sporadiskt, lite när som helst när jag blev trött och nu får jag betala för det. Jag gjorde ingenting för att i början märkte jag ingenting nämnvärt av det men nu och sedan några veckor tillbaka så fungerar ingenting längre.
Jag vet att det är mitt fel, jag har inte tagit hand om mig och sovit som man ska, jag har inte ätit varken bra mat eller regelbundet.
Tro mig - det håller jag på att ändra på.
Men det är så svårt. Nu känner jag mig trött jämt, jag har huvudvärk, jag kan inte sova om nätterna och när jag väl somnar vaknar jag inte av väckarklockan. Precis som idag. Jag funderar på om jag kanske kan ta en till och ställa den på köksbordet för då borde jag ju inte kunna stänga av den utan att vakna tillräckligt mycket för att komma ihåg att klockan 7 betyder göra sig i ordning för skolan.
Det känns hårt att gå till skolan på eftermiddagen och svara när folk frågar vart man varit.
Försovit sig.. Herregud, vem försover sig till efter klockan 12??? Dessutom är det möjligtvis en förklaring, men ingen ursäkt. Jag måste skärpa mig, se till att jag verkligen vaknar, se till att jag äter regelbundet, se till att jag går och lägger mig vid rätt tidpunkt även om det slutar med att jag bara ligger i sängen och tittar upp i taket medan minuterna passerar.

Det är mitt ansvar och ingen annans att ta hand om mig själv.

Egentligen är det väl bättre nu, för även om jag har tappat min förmåga att vakna när jag behöver det så försöker jag åtminstone bättra mig nu. När min lägenhet förr såg så hemsk ut att inte ens jag skulle drömma om att ta dit någon håller jag den nu skaplig, fast egentligen känns det lite som att börja i fel ände. Jag äter bättre och jag sover inte längre på eftermiddagen (oftast). Men det räcker inte! Det känns som att jag måste sköta allt perfekt för att börja må bra igen, men felfritt och perfekt känns väldigt långt bort. Jag orkar inte göra allt jag borde, jag vet att jag borde försöka mer, men det går bara inte.
Identifiera problemet - hitta en lösning - genomför lösningen. En enkel metod som alltid fungerar. Jag vet, för det är så jag har gjort varje gång sedan jag vet inte hur länge som någon har kommit till mig för att prata.
Kanske är det enklare att hjälpa alla andra för att deras problem ser jag utifrån, jag får en känsla för vilka frågor man ska ställa, skillnaden i vad de vill höra och vad de behöver höra och när man ska pusha på för att det behövs.
Så lätt att hjälpa andra, varför kan jag inte göra det för mig själv?