Att skriva Personligt Brev

Jag satt och skrev personligt brev och bad Mamma om hjälp med att beskriva mig. Mia satt också då vid bordet och tillsammans så kom de då på den här listan på "dygder"(haha).

Otroligt envis
Uppkäftig
Kan inte hålla tyst
Alltid rätt
Tjuvöyssnar
Grinig
Hett temperament
Vänsterhänt
Ovilja att utföraarbete
Tar ej order
Söker genvägar

Själv var jag inte så på topp med att stoppa detta in i mitt personliga brev, så jag ändrade listan och lade un lite synonymer...

Otroligt envis_________Uthållig
Uppkäftig____________Ärlig
Kan inte hålla tyst_____Social
Alltid rätt____________Välutbildad
Tjuvlyssnar___________À jour med aktuella händelser
Grinig_______________Klarar rutinarbete bra
Hett temperament______Stark personlighet
Vänsterhänt___________Kreativ
Ovilja att utföraarbete___Samarbetar bra
Tar ej order___________Självständig
Söker genvägar________Produktiv

Då går det...

...när man är uttråkad och inte uppmärksam med vad man skriver när man skriver personligt brev...

Som person är jag positiv och engagerad. Jag uppskattar att prova på nya saker och hittar gärna på ohyss bland andra oengagerade människor... Så det så! :D... Yaaay.. Yaay... Yaay... Yaay... Yaay... Yaay... Yaay... Yaay... Yaay... Yaay....

Blubb

Har nu inte skrivit något speciellt på ett tag så tänkte bara titta in för en snabb check-in. Har varit sjujävla förkyld i en och en halv vecka eller så, varit på begravning, påbörjat min tyskakurs och besökt min jobbcoach. Hittat en ny favoritbokserie (trippelord?). Tänkt över livets mysterier.

Lite som vanligt.

Megalomania

Du vet att du har problem när du drömmer att du och dina kompisar har byggt ett fort i Sandviken för att du (som btw springer omkring med Godrics svärd i handen, det var awesome!) ska fightas mot Voldemort and the end om the world.

(yes, I know, some plot discrepancies but... Godrics Sword! It was really heavy btw.)

Namnlöst

I förrgår så sade min bästa kompis något som verkligen.. ja. Vet inte hur jag ska skriva det. Jag vet att hon inte menar illa men, aa.. Det enda hon egentligen gjorde var att återberätta en sak hennes syster hade sagt, att det skulle ändå ha hänt förr eller senare. It really bothered me.
Jag har inte umgåtts med den här människan sedan vi var mindre, har knappt ens pratat med honom, men han har ändå på ett sätt alltid funnits där. Han är storebror till min äldsta vän, en vän som jag sällan umgås med, men som jag vet att jag alltid kan prata med. Son till mina föräldrars närmsta vänner. Pappa har aldrig haft någon egen son, någon han kan prata killstuffs med, så de stod ändå väldigt nära. Mamma kallar honom för "min lilla pojke". Han har som alltid funnits där i periferin. Ålder, intressen och umgängeskrets har gjort att han och jag knappt aldrig stött på honom, men ändå känner jag att jag kände honom väl. Jag vet inte vad hans favoritfärg var, vilka han umgicks med, vad han gillade för filmer, men jag kände honom. Jag vet att han var världens dummaste storebror, och världens mest beskyddande. Jag vet att han, vad folk än säger, var en jävligt snäll människa. Jag vet att han när pappas motorcykel blev stulen, for omkring överallt och letate efter den. Jag vet att när jag var liten och blev ledsen så kom han och pratade med mig och mutade mig med en tia för att han inte tyckte att jag skulle vara ledsen på min födelsedag. Och detta på den tiden jag var världens jobbigaste unge så det är minst sagt ett hjältedåd.

När vi diskuterade allt med en vän, och mamma sade "Han är som... han var som han var"
It just broke my heart.

Jag vet inte vad jag ska skriva

Det är så hemskt. För bara några dagar (veckor?) sedan så blev jag förskräckt när Line berättade om hur snabbt hennes pojkvän körde. Någon vecka innan hade jag bett henne att hålla sig åtminstonde under 120 när vi körde till Luleå. Inte för att jag inte tycker om fart, jag åker gärna fort när det är pappa som kör. Jag känner mig säkrare när det är han som kör, kör han snabbt så har han absolut koll på vägen, han vet att hålla utkik, han vet precis hur lång bromssträckan är. Han tror inte att han kommer att leva för evigt.
Jag sade till Line och har säkert sagt till så många andra. Bara för att man kan komma undan med att köra för fort, att smsa vid ratten, att  "anta" att alla andra bilar följer reglerna till punkt och pricka...
Jag skriver som om det gör någon skillnad vad jag tycker, vad jag vet. Men det gör inte det för det tycks vara så många som tror att de kan ta vilka risker som helst, att de kan leva för evigt. Att de har tid att växa upp och köra ansvarsfullt.
Och för en är det redan försent.

*Censored*

Alltså jag gick in på bloggen tidigare, men lyckades hindra mig själv... För et tag iaf. Men nu behöver jag "vent" litegrann, så bear with me. Eller, ännu bättre, LÄS INTE DET HÄR!! Jag kommer ändå att ta bort inlägget förr eller senare.
JAG ÄR SÅ JÄVLA LEDS PÅ TJEJHORMONER!!!! Tidigare har jag inte märkt lika mycket hur jag har något mer än lite PMS, vilket kan bero på två orsaker. A: Jag bor återigen med min familj, och humörsvängningar tenderar att bli mer märkbara när det finns andra människor i närheten. B: Jag har börjat att på allvar hålla koll på min menscykel (låter hemskt, finns det ett bätre ord?) efter att jag upptäckte en app till min android som fungerar superbra till detta, och därför lägger märke till saker.
Symptomen jag har idag: Jag är nästan gråtfärdig, är ledsen och trött (utmattad-trött inte behöver-sova-trött), vill vara ifred och inkluderad i det de andra hålelr på med på samma gång.
Mina tidigare symptom: Gick omkring en dag och var konstant förbannad, vilket inte hjälps av att ha min far i huset. Höll på att dö för att jag var så sockersugen. Flera dagar i rad. Hur mycket choklad har jag tryckt i mig under loppet på kanske en 3-4 dagar? Ingen kommentar.