Detta blir mitt fjärde..

...och förmodligen sista inlägg om FRA (såvida inte politikerna plötsligt ändrar sig och säger nej för då tänker jag hopa hurra och rita kors i taket). Fredric Federley och Annie Johansson gjorde det som de kunde, kompromissade. Det var vad de trodde på, och det respekterar jag. De var fan så mycket bättre än resten. Jag tänker inte hata dem för att de väljer en komprimiss, men jag kan ändå tycka att de har fel.
Pratade med min pappa om saken och hans förklaring var som sådan att de måste ju fånga terrorister, vilka terrorister kom ut ungefär lika luddigt som politikernas svar. Sedan sade han att är det inte värt det om ett enda människoliv räddas? Med risk för att låta kallhjärtad svarar jag nej. Det är inte värt det. Människan är inte heltigenom god och att skapa en sådan möjlighet till makt är inte värt det enda människolivet, för hittils har inte makt existerat utan att på något sätt missbrukats och vad händer om priset för detta människoliv blir 10 andra? Eller hela Sveriges privatliv (plus den delen från andra länder som råkar titta in)? Kan man lägga en sådan makt i ett par få personers händer (nu med ett par extra övervakare) och förvänta sig bara gott?
Ett annat argument från honom var mitt favoritargument "det kommer ju ändå att hända förr eller senare". Nej! Allt som behövs är en röst, en röst tillräckligt klar och hög som säger Nej. Finns en så följer andra. Det är klart att det kommer hända förr eller senare om ingen med makten säger nej. Om alla säger ja, vem finns då att protestera? Bättre förr än senare, jo pyttsan. Jag säger "en för alla, alla för en", "enade vi stå.."

En gång ville jag bli politiker, men inte längre. Jag vill inte leva i en värld av regler, vissa fasta och obrytbara, andra brutna hela tiden bakom allmänhetens blick (och ibland framför!). Jag vill inte leva i en värld av kompromisser. Det finns saker man inte kan kompromissa om.