Känna sig amatörig-dagen

Jag tror att jag håller på att bli frisk. Bra tycker jag efter typ en och en halv vecka av misär. Skadar inte att ha lite energi för första gången på evigheter. Nåja.
Det var länge sedan jag skrev något på svenska, nästan lika länge sedan som det var sedan jag läste en bok på svenska (fyfan vad jag är snobbig). Kan säga att första försöket inte gör mig så nöjd alls. Det blir lite bakvänt att skriva på svenska och läsa på engelska, jag tappar bort idiom och ordrytm och.. känslan. Kan tilläggas att detta är första flödesskrivningen, har inte gått igenom och ändrat en enda gång så definitivt mer än lite självklara felskrivningar osv.osv. Nåja.

Det finns alltid ett kapitel om döden, var kvinnans första tanke när hon såg sig omkring på den öde gravplatsen. Det var mörkt, förstås. Träden som stod här och där var kala och mörka, svarta i månskenet. Grenarna såg ut som giriga fingrar som sträckte sig efter närmsta liv. Förstås. Vad annat kunde man förvänta sig?

Luften var kall och hon kände håren på armarna resa sig. Typiskt. Som en dålig hollywoodfilm, tänkte hon.

Samtidigt blåste brisen, hårt så att hon blev tvungen att ta ett steg fram för att inte falla ned på marken. Jaja, jag kommer. En bris till, den frigjorde hennes hår från hårsvansen, – hade hon haft hårsvans? – JA! Jag går nu. Titta, steg, steg, steg. Visst är jag duktig?

Hon följde stigen som gick runt kyrkan. Det var en ängel på en gravsten, en bild sol bakom berg på en annan. En gravsten hade en liten grusgård. Svart grus. En gravsten var bara enkelt format som ett kors, och den gillade hon bäst. Enkel, men inte simpel. En glimt solsken lyste på korsets vänstra arm. Vänta nu, sol? Vad håller du på med?

När hon tittade upp så såg hon solen sticka fram mellan molnen. Hur gick det till? Men... Hon stannade till när hon hörde rösterna och tittade bort mot människorna som stod brevid en vit gravsten. En kvinna i rullstol och en man som stod brevid och höll henne i handen.

”Han hette Erik,” sade hon. Tårar glänste på hennes kinder. ”Det är så svårt. Det är fortfarande så svårt!”

När hon lyfte sin hand tvekade hon innan hon rörde med vid den vita stenen. Handen darrade.

”Jag kan fortfarande se hans ansikte. Jag sörjer fortfarande, jag..”

”Jag vet,” sade mannen och förde hennes andra hand upp till sin mun. ”Älskling, jag vet.”

Hon tittade upp mot honom. ”Du gör det. Du har alltid gjort det, alltid.” Hon såg mot gravstenen, lät sin hand vila tungt mot den innan hon drog bort handen. Långsamt, men utan att tveka. Hon flyttade på rullstolen så att hon var vänd mot mannen och tittade på hans ansikte en lång stund. När hans hår blåste i hans ansikte så blinkade hon. Abrupt, som om hon just vaknat ur en dröm. ”Ja,” sade hon och drog hans hår bakom hans öron. ”Ja.”

Hans leende var ett sådant som man inte lätt glömmer, så brett att det lyste upp i hans ögon. Sedan vinglade han till och blev tvungen att ta stöd i hennes rullstol. ”Jag kan inte stå,” sade han med förvåning i rösten. Sedan lade han huvudet mot hennes axel och blundade. ”Herregud, jag tror att jag också behöver en rullstol.”

Hon skrattade. Ett klingande, lyckligt skratt som gled genom luften utan motstånd. Runt, runt gravstenar och blommor. Nästan kunde man se skrattet dansa med solstrålarna, och nästan kunde man känna hur, under alla gravstenar, de som låg där log med dem.

”Jag älskar dig,” sade kvinnan och skakade på huvudet. ”Varför kan jag inte förstå.”

När han ledde henne bort, ut från kyrkogården, stod på kullen kvar en ensam kvinna, en vålnad.

Hon hade ingenting att säga, hennes gåshud stod återigen rakt upp, men denna gång av en helt annan anledning. Så det var det här du ville visa mig, tänkte hon och svalde, all hennes ilska för ett ögonblick bortglömt. Inte död. Liv.