En udda upplevelse

Kan lugnt säga att jag är mer än lite upprörd.
Jag har halebop på mobilen, telia till internet, comhem på tvn, familjen i Gällivare och inga grannar jag kan prata med.

Det är en väldigt underlig känsla, att inte kunna ta kontakt med någon. Tydligen så skulle det fungera att stänga av 3G på mobilen, men hur skulle jag kunna veta det? Jag funderade på att gå och köpa tidningen, tills jag kom på att aftonbladet och expressen nog inte skriver något och nsd förmodligen inte hunnit skriva något. Funderade till och med på att gå ned till grannen (som jag aldrig sagt annat än hej till) för att fråga om deras telefon funkar bara för att ringa hem och säga hej.
Det är ganska svårt att beskriva hur jag kände mig. Jag var inte direkt rädd för att någonting skulle hända och jag har varit ensam hemma utan att prata med någon i dagar förut, men just det att då var det självvalt? Mobilen har alltid funnits på plats om något skulle hända, fanns inte mobilen så hade jag internet.
Logiskt sett, diskuterade jag med mig själv, så hade jag ingenting att vara upprörd över. Men emotionellt? Den där klumpen jag hade i magen som gjorde att jag inte har kunnat koncentrera mig på något på hela dagen, och ännu mindre plugga (vilket jag var i full färd att göra när jag upptäckte att det inte bara var internet som hade ballat ur). Jag kan inte sätta ord på det, har aldrig riktigt känt det förr. Är det det som är riktig ensamhet måntro?
Jag försöker övertala mig själv om att det är löjligt.
Men jag hoppas verkligen att det här aldrig händer igen.

Av någon underlig anledning är jag just nu mycket pigg och glad och motiverad (kan absolut inte ha något att göra med mina smärtstillande) så nu tänkte jag försöka mig på lite pluggande, vi får se hur det går!

Det där med att ha en separat videoblogg fungerar inte sådär strålande, det slutar hela tiden ed att jag glömmer att fylla i den raden som väljer i vilken blogg inlägget ska hamna och då hamnar det automatiskt här.

Kate Bush's Heights reconsidered

Med Wuthering Heights i huvudet letade jag upp låten och hittade denna underbara kommentar:

• With all the bullshit that goes on in life, this song always makes me happy. It makes me think about how so many people put stress and worry in their lives, including myself.. when really we should all run through a forest, act crazy and not care what people think. This is amazing, she is amazing, it inspires me to want to be more.

  UndeadManiac666

Jag är så leds

Tåget går om 40 min och jag har gjort hela nada plugg sedan jag kom hem. Förjävligt. Varje gång jag sätter mig ned och ska sätta igång så är det någon som kommer och stör. Sitter jag i vardagsrummet så kommer någon och ska vila på soffan/titta på film/spela bilspel och när jag försöker gå därifrån så vill dem att jag ska stanna och plugga där iallafall. Som om det skulle gå.
Varje gång jag sitter i köket så kommer det någon och ska äta / eller så hälsar någon på och alla dras till köket som flugor till sopor och det är ju jättelätt att sitta och plugga när folk pratar med en.
Det är irriterande till och med när de tittar förbi och bara ska säga något snabbt, för man tappar ju koncentrationen. Att plugga max tio minuter mellan avbrotten fungerar inte för mig, jag tappar fokus och skriver bara pankaka tills jag ger upp och går och gör vad de vill att jag ska göra istället.
Min dator håller på att gå sönder, just nu kan jag (återigen) varken stänga av eller sätta i viloläge/vänteläge utan att få bluescreen. Jag hade inte internet heller de första dagarna (mamma har bytt router).
Jag har inte sovit en hel natt igenom sedan förra helgen.. eller dagarna innan dess (?). Först för att jag hade feber, men nu för att jag drömmer så mycket. Det är inte ens mardrömmar, jag vet inte ens om att jag drömmer förrän jag vaknar. De gör mig bara mentalt utmattad antar jag, det känns när jag vaknar inte så värst mycket bättre än när jag somnade.
Jag skulle kunna göra mycket mer än bara lite för att kunna sova ordenligt igen.


Slut på självömkansinlägg

You look at trees and lable them just so...

Jag är på ett ganska konstigt humör idag och råkade på denna dikt som JRR Tolkien skrev till CS Lewis efter en ganska så het diskussion...

 Mythopoeia by JRR Tolkien
(förkortad version - hela här)

To one [C.S. Lewis] who said that myths were lies and therefore worthless, even though 'breathed through silver'.

You look at trees and label them just so,

(for trees are 'trees', and growing is 'to grow');

you walk the earth and tread with solemn pace

one of the many minor globes of Space:

a star's a star, some matter in a ball

compelled to courses mathematical

amid the regimented, cold, inane,

where destined atoms are each moment slain.

God made the petreous rocks, the arboreal trees,

tellurian earth, and stellar stars, and these

homuncular men, who walk upon the ground

with nerves that tingle touched by light and sound.

The movements of the sea, the wind in boughs,

green grass, the large slow oddity of cows,

thunder and lightning, birds that wheel and cry,

slime crawling up from mud to live and die,

these each are duly registered and print

the brain's contortions with a separate dint.

Yet trees are not 'trees', until so named and seen

and never were so named, tifi those had been

who speech's involuted breath unfurled,

faint echo and dim picture of the world,

Great powers they slowly brought out of themselves

and looking backward they beheld the elves

that wrought on cunning forges in the mind,

and light and dark on secret looms entwined.

Man, Sub-creator, the refracted light

through whom is splintered from a single White

to many hues, and endlessly combined

in living shapes that move from mind to mind.

Though all the crannies of the world we filled

with Elves and Goblins, though we dared to build

Gods and their houses out of dark and light,

and sowed the seed of dragons, 'twas our right

(used or misused). The right has not decayed.

We make still by the law in which we're made.

Blessed are the legend-makers with their rhyme

of things not found within recorded time.

It is not they that have forgot the Night,

or bid us flee to organized delight,

in lotus-isles of economic bliss

forswearing souls to gain a Circe-kiss

(and counterfeit at that, machine-produced,

bogus seduction of the twice-seduced).

Such isles they saw afar, and ones more fair,

and those that hear them yet may yet beware.

They have seen Death and ultimate defeat,

and yet they would not in despair retreat,

but oft to victory have tuned the lyre

and kindled hearts with legendary fire,

illuminating Now and dark Hath-been

with light of suns as yet by no man seen.

I would that I might with the minstrels sing

and stir the unseen with a throbbing string.

I would with the beleaguered fools be told,

that keep an inner fastness where their gold,

impure and scanty, yet they loyally bring

to mint in image blurred of distant king,

or in fantastic banners weave the sheen

heraldic emblems of a lord unseen.

I will not walk with your progressive apes,

erect and sapient. Before them gapes

the dark abyss to which their progress tends

if by God's mercy progress ever ends,

and does not ceaselessly revolve the same

unfruitful course with changing of a name.

I will not treat your dusty path and flat,

denoting this and that by this and that,

I bow not yet before the Iron Crown,

nor cast my own small golden sceptre down.

In Paradise they look no more awry;

and though they make anew, they make no lie.

Be sure they still will make, not being dead,

and poets shall have flames upon their head,

and harps whereon their faultless fingers fall:

there each shall choose for ever from the All.

... JA, detta är den förkortade versionen...

Symboliken i denna låt = kärlek

I want it known that I was a fan of her before I kissed a girl.

Then perhaps it should be known that that's about the only artist I ever found before the "genombrott".. Random?