Odd fellows och jag i tidningen

F.ö. så har jag varit med i tidningen! Norrbottenskuriren 16 September finns jag på näst sista sidan i en liten pytteartikel och en bild där jag ser ut som ett miffo. Tonje hittade artikeln, själv hade jag ingen aning om att jag skulle vara med i tidningen, haha.
Tyckte ändå att det var ganska roligt att läsa vad Odd fellows tyckte om min presentation! Hörde av Anita också (måndagen efter presentationen) att en odd fellows-medlem som hon kände tydligen hade öst beröm över mig.
Det är alltid roligt att höra att det man gör uppskattas!
Och sedan speciellt eftersom att jag hade lagt en del tid på upplägget.

Nu ska jag nog förresten skicka iväg ett mail till Boel så att jag får komma till Hedskolan och berätta om resan där också så att jag får CAS-timmar för det!

Lillan, din förrädare

Jag vet att du läser det här! Har du någonsin hört om karma? Förr eller senare får alla lärare vad de förtjänar. F.ö. så ska inte jag följa med på husvagnssemester nästa sommar..

För er alla andra: Gissa vad jag kommer att skriva nu? Att jag inte haft tid att skriva, så klart. Skolan har nu börjat och jag är officiell IB-elev. Rätt så läskigt, tycker jag. För övrigt så har vi fått en ny engelskalärare, vilket är mycket uppskattat och Ola har tagit tillbaka sin rättmätiga post vilket är än mer uppskattat.
Att skriva mer om USA-resan har det heller inte blivit tal om, men jag ska till Lule och träffa Odd Fellows imorgon så det kommer i alla fall att bli av! Jag ska bara göra klart pp-presentationen som jag ska ha först...

Sedan har jag en mycket viktigt fråga jag sitter och funderar på. Jag vill ha psykologi och franska precis lika mycket, men att ha båda skulle vara väldigt, väldigt jobbigt. Ute i arbetslivet, vad är det bäst att kunna, Franska eller psykologi? Jag kan tillägga att svenska psykologi A-kursen har jag redan gått. Vad ska jag välja; franska, psykologi eller både och?

Saker vi svenskar Skrattade gott åt.

Efter titeln kan det inte vara så svårt att gissa vad detta inlägg handrar om! Amerikaner (då i huvudsak US Americans, Kanadensarna ligger mycket högre på rationalitetsskalan) kan vara en aning svåra att förstå för oss skandinavier som bor i Europa som faktiskt inte är ett land.
Ja, någon frågade! ;)

• "Today the Liberty Bell is the World's symbol of Liberty."
  

Duh, hur stor är din värld, grabben?

• "This church is really, really old."

Ooo, en gammal kyrka! Coolt, hur gammal då?
- 150 år.
Lol, lika gammal som min sommarstuga då.. FYI så besökte jag just Läckö slott som kommer från medeltiden. Smaka på den du!

• Alla 10000000001 memorials som fanns överallt. Seriously! I Gettysburg hade de ett minnesverk för varje kompani som stred, plus ett för varje extra speciella plats på slagfältet, och varje viktig person i slaget. Den bästa/roligaste gruppbilden på bara vi svenskar har togs när vi stod, satt osv. på en gigantisk sittande Einstein.

• "People here aren't fatter than in any other country."

Sorry to disappoint you. YEAH, they are!
För er som inte varit i USA: Det är inte så att hela högen är småmulliga, snarare hittar man fler svältsmala, men man såg mycket mer av folk med extrem fetma.

• "People come from all over the world to have surgeries here. Because we have the best hospitals."

Huh?

• "I don't get it. There is no security here. You can just walk in outside the Governor General's House [I Ottawa, Kanada] and.. there is no security! How do they protect themselves from terrorists?"

Det var då vi förklarade för dem att så vitt vi visste är USA de enda som har så rigorös (och oftast onödig) säkerhet, att USA har en stor ovana att trampa på andra länder för att få vad de vill ha och därigenom skaffa fler fiender, och att Amerikanarna helt enkelt verkar vara mycket mer paranoida än resten av världens länder (minus de med diktaturer). Och så tankens makt - Finns det säkerhet på en plats är den ju helt plötsligt mycket mer intressant att slinka igenom, eller hur?!


Det var allt för detta inlägg som kommer att följas av: "Saker vi svenskar inte hade hjärta att skratta åt".
Omg. vad jag ordskiter. Det var nog det här jag laddat upp för hela sommaren...

Min sommar baklängesifrån för nu kommer det roligaste

USA, UNP, New York, frukost, dagisköer, röda paraplyer, Hawaiidans och Viktors egna version av Kanadas nationalsång. Tja, rätt så svårt att veta var man skulle börja.

Konstigt nog var jag inte nervös, för att träffa alla. Och ja, det är konstigt, mycket konstigt. Kanske är det just det att jag minns alltför tydligt hur jag kallsvettades, hur huvudet var fullt med bomull och munnen torr som aska när jag var ensam på Arlanda på väg att möta kamrater och ledare under min språkresa till Swansea Bay, kanske var det det som gjorde att jag inte var nervös på vägen till Eurostop hotell där jag nu, två år senare, skulle träffa de andra svenskarna inför USAresan. Visst var det lite fjärilar i magen, men bara på ett bra sätt. På det där förväntansfulla bra sättet.
På plats på hotellet gick introduktionerna snabbt, som vanligt när ingen känner någon annan började vi med "hur gammal är ni då?" och "vilken linje går ni på?". De klassiska samtalsämnena. Jag kan glädja mina kära IBvänner med att tillkännage att jag inte var tvungen att berätta vad IB är, ty på plats fanns en IBkamrat och en som funderat över saken men valt bort.
Efter middagen då jag fö. åt två fantastiska chokladtryfflar till efterätt och efter att jag, Emilie och Frida kommit upp på vårat rum spenderade vi en evighet åt att skratta åt att toaletten hade, hör oxh häpna, ETT FÖNSTER! Kan säga att det kändes något mysko att sätta sig där på toan och veta att de andra tjejerna om de hade fått lust (av ngn konstig anledning?) hade kunnat titta in. Efter det kunde man nog lugnt säga att vi gått förbi "lära-känna-varandra-stadiet" och kände oss rätt så bekväma med varandra.
Morgonen efter hoppade vi på flyget och landade 9 timmar senare, g.den 4 Juli, i Philadelphia. Nästan sist på plats på klockan var säkert en bit efter 6 (och stackars isländarna, Hlynur och Kim varit där sedan morgonen) och vi hade en 30-40 pers att hälsa på. Presentera sig gjorde de också, vi med, men namnen var det nog inte många som kom ihåg denna första dag. Vad jag däremot inte kommer att kunna glömma, och som de facto nog har skadat mig för livet är amerikanarnas "festmat", kallad stuffing och som består av något misstänkt likt en blandning mellan uppblött hårdbröd och hundmat.
Dagen efter det hade vi en tur i Philadelphia där vi bl.a. besökte Independence hall och Liberty bell (guiden där sade f.ö. att liberty bell numera är känd som världens symbol för frihet, vilket vi svenskar skrattade gott åt.)

Apropå det så har jag ett annat inlägg att skriva nu när ämnet poppade upp i mitt huvud. Stay tuned...

Min sommar baklängesifrån med början i en fyrkantig låda med hjul...

Förr eller senare är det väl dags att redogöra för sommaren som den har varit, och jag antar att förr eller senare råkar vara nu. (Fin logik, eller vad? Jag skyller på att klockan är 01.56)
Min sommar kan delas in i två delar, Sverige versus USA.
Och USA rockar fett av mer än en anledning (trots att landet i sig självt inte är något att hurra över).
För det första, dessa sista tysta veckor (Eller som Robert så checkt kommenterade "Ja, du måtte vara rejält trött, för nu har du ju sovit i tre veckor! :)" ) beror på att jag varit på besök i Stockholm mitt under pride och trots det fick jag inte gå paraden eller över huvud taget delta, vilket rätt ut sagt inte gör mig glad, Gbg med köer på över en timma vilket rätt ut sagt suger när man inte har någon annan att åka med än sin pappa och sin lillasyster, Lidköping där det åskade vilket faktiskt är ganska roligt för det var ett REJÄLT åskväder och diverse ointressanta långtradarparkeringar.
Kan du gissa vad det är vi har hållt på med? Campat förstås! I husvagn. Jag har ännu en gång kommit underfund med att campinglivet inte passat mig - liksom att leva tillsammans med familjen i ett par ynka kvadratmeter. Jag har varit hemskt negativ, hemskt bråkig, bitchat om allt trots att mamma och pappa gjort sitt bästa för att hitta saker som jag faktiskt vill göra.
Det är helt och hållet mitt eget fel att jag inte tyckt det varit roligt, men husvagn får mig faktiskt att reagera på samma sätt som Finland/Ylläs, vilket kanske inte säger så mycket för mina nyare vänner men de som varit med när jag tvingades dit två till tre helger i månaden hela vintern känner nog igen sig på den instängda frustrationen och det rena hatet.
Jag tycker inte att timmerväggar är mysigt och jag hatar minigolf, gott folk!

Fortsättning följer...

Är hemma igen!

Kom hem igår ca. halv 10 och försöker att återanpassa mig till livet här. Längre inlägg, funderinga m.m. kommer att komma senare då jag nu försöker att komma ikapp med livet här, det numera mycket hetsiga livet på facebook (m. typ 50 extra vänner eller så...), ladda upp och rensa bilder, läsa 86 (!) email (inte inkluderat alla från facebook med taggade bilder och vänneransökningar) osv.
Tills dess att jag hinner ikapp med allting så ha en bra sommar, det har jag haft och undrar ni ngt eller vill höra om resan (och jag är mycket villig att berätta ;) så ring annars får ni nog svar först om ngr år!

USA!

Klockan är 6 på morgonen och jag har packat och städat allt jag ska, för imorgon blir det av!

Vill du veta vad som händer live i USA så kommer jag att twittra här http://twitter.com/sparkling_. För er som inte vet det är twitter som en blogg, bara det att blogginläggen inte får vara längre än 140 ord, därav ordet microblogg. Svara på någon annans inlägg genom att skriva och nämna personen du svarar till så här @personens användarnamn. Lätt som en plätt. Seså, tryck på länken och se var jag håller på med nu då.

Da Dresscode

Vi har nu fått extra information om USA-resan och jag blev en aning orolig. Det är nämligen en speciell dresscode som gäller under de två dagarna vi besöker FN. Killar måste ha kavaj, skjorta och slips medan tjejerna.. tja, tjejerna?
Här är reglerna i helhet:
Kjol, klänning eller business suit (enl. pappret "dress pants and top") är ett måste!
Man får inte ha

• Sweat shirts (collegetröjor)
• Shorts
• Jeans
• Cargo pants (?)
• T-shirts med "suggestive or offensive messages/pictures" (are "unacceptable")

Till Broadwayshowen och middagen skall vi ha bekväma gåskor, a "light jacket" (vad tusan är light jacket för nått?) and "something nice to wear" (huh??!?)
DESSUTOM måste kjolen/klänningen/shortsen (under HELA resan!) gå ned minst halva låret och jag har banne mig ingenting sådant.
Jag håller på att få panik. Allvarligt talat.

Jag behöver Line, varför tusan svarar hon inte i teflonen? (=telefonen om man säger det snabbt)

Yippii-ki-yaay!

Nu har vi äntligen fått mer information om resan! Tidsplan har vi fått och lista på de som ska åka i samma buss.
Och roligt är det, speciellt som de har döpt om mig till AngeliKa. Usch! Tycker att det ser så fult ut att stava Angelica med K.
För övrigt så börjar jag bli riktigt taggad, det jag ser fram emot mest att se är nog Ground Zero, Statue of Liberty, Declaration of Independence (om ni nu kommer se den dvs. Vi kommer att vara i DC åtminstone) och så förstås, viktigast av allt, Niagara Falls!


Sedan kan vi gå över till andra ämnen och slå mig i huvudet för att jag bestämmer mig för att gå till skolan och göra prov fast jag är sjuk bara för att råka somna i soffan efter att ha tagit alvedonen och missa skiten ändå. Well done, AngeliKa!

Oj, oj, oj, igen

Hur kommer det sig att jag fortfarande, vid varje liten info om USA, får en hel svärm (samling, flock?) fjärilar i magen? På ett bra sätt förstås. På ett det-är-verkligen-sant-bra sätt.

Jag har numera bestämt att göra en hel kategori av alla dessa UNP-inlägg, för jag har en konstig känsla av att dessa bara börjat att dyka upp...

Posten...

Everybody knows that the UN exists, but not as many knows what they’re doing. If you ask some random people what the UN does their answers would be something like; “they work for peace”, “they do nothing but sit on their bums looking important and wasting money” and “umm.. I guess they, like, send money to poor people and stuff?”.
But what they really do is so much more.

Det är alltså början på min FN-uppsats. Resten finns här.

Sedan har jag nu fått ett formulär på posten som jag ska fylla i. Det var adresserat till Angelika Landströn. Finn fem fel! (Fast det blir nog ganska svårt då det bara var 2)
Det här börjar verkligen kännas på riktigt med papper att fylla i och allt. Jag kan inte riktigt förstå att det var jag som vann den där uppsatstävlingen och ska få åka till USA i sommar. Den 4 Juli blir det av. Oh my god! Wow.

Good news never comes in a letter...

...it comes on the phone.

Efter klockan fyra fredag eftermiddag. Sitter i bilen med Carro, mamma och pappa, på väg till Gällivare. Vi kanske hade åkt en kvart eller så när telefonen ringde. Jaa du, Angelica, du ska få åka till USA.
Blackout.

Är det inte fantastiskt?

VAD ÄR VIKTIGT FÖR DIG?

Vad är viktigt för dig? Det var frågan som jag blev mest tagen på sängen av och som jag tycker faktiskt borde föräras ett eget inlägg.

Vad är egentligen viktigt för mig? Att påverka blev mitt svar efter idogt och blixtsnabbt hjärnarbete. Att ha möjligheten att kunna påverka sin egen situation liksom samhället i övrigt. Att kunna leva utan andras regler så gott det går. Att kunna bestämma själv om jag vill ha en lång eller kort kjol, många eller få vänner, röd eller blå regering, en hel eller en trasig värld.
Att kunna leva som jag vill leva, som är rätt för mig. Att låta alla ha rätten och möjligheten att bestämma sig för om de villl försöka sig på skådespeleri eller ekonomi.
Att alla kan säga vad de tycker. Tryckfrihet (vilken faktiskt är något hotad i Sverige då det är samma jävlar som äger varenda tidning), och integritet (vilken också är hotad, bland annat genom missbruk av PKU-registret och Fra-lagen).
Mitt svar blev nu inte riktigt så utvecklat för UNP-juryn, men jag tyckte att det gott kunde utvecklas lite här i bloggen. Men nu är jag trött och ska gå och lägga mig.

Jag överlevde!

Här är jag, hel och levande med UNP-stipendiet kanske inom räckhåll.
De var tre stycken där, en som ställde frågor, en annan som antecknade och en tredje som bara iakttog. Jag blev en aning psykad, kan jag gott meddela. Jag fick en känsla av att det är iakttagaren som har sista ordet om det här stipendiet och han ställde bara ett par frågor, men de han ställde verkade mycket mer uttänkta och var svårare att svara på.
Jag tror att det gick ganska bra. Tänkte att de såg positiva ut när jag gick därifrån, men det var innan jag kom på att de hade nog sett positiva ut även om jag var världens hemskaste person. Vad sade de om mig när jag gått därifrån? Aldrig har jag väl velat vara en fluga på väggen lika mycket som nu!

Och så vill jag tacka alla gulliga filurer (Nina, Line, Elena, Elin, Frida, Franskaläraren m.fl.) som med råd och uppmuntran lyckats hålla mig ifrån att ramla över gränsen från irrationell nervöshet till galenskap á la rabies!

Kanske jag hinner bli sjutton innan jag blir galen. (3½ dagar kvar...)

UNP-stipendiet 2

Jag är så nervös att jag håller på att bli knäpp. SERIÖST VRICKAD! Oj, oj, oj.. Tänk om det går dåligt? Äsch, så ska jag inte tänka. Jag ska tänka så här:
Jag vet att jag kommer att vinna det här därför att jag är intresserad och kommer att klara mig jättebra på intervjun på grund av mina utmärkta konversationsegenskaper och min utmärkta rapport (med franskt uttal). Interjvuaren(arna?) kommer att tycka att jag är en mycket värdig kandidat också på grund av mina åsikter och för att jag verkligen är intresserad av att lära mig mer (inte minst på plats i USA då!) och för att jag är väldigt entusiastisk.

*Pust*
Så borde jag tänka. Varför kan jag inte tänka så? Jag hatar att bli bedömd, eller i alla fall att bli bedömd som inte tillräckligt bra. Men äsch, så ska jag inte tänka. Postivitivet hit, tack!
Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt...

Komsi komsi, katten, UNP-stipendiet

It occured to me, as I was trying to distract myself with some cleaning and baking...

... att jag inte ens nämnt i bloggen att jag är så #¤!& nervös. Jag har inte ens nämnt varför! Jag ska nämligen om några timmar dra iväg till Ordenshuset på Fabriksgatan på intervju.
Vad för slags intervju? Jo, minns ni FN-uppsatsen? Jag skickade in den och blev kallad till intervju. Och det är alltså dit jag ska gå.
Och jag är så nervös att jag vet inte vad.

Franskaläraren gav mig ett tips. Hon sade att jag skulle hugga ned på mina sarkasmer (nja, hon sade det kanske inte så rakt ut men det är kontentan av det hela) och att spela upp på "Jag älskar barn och jag vill ha fred på jorden"-Miss America-grejen. Det tycker jag verkar som en bra ide.

Men det spelar ingen roll för jag kommer förmodligen inte att hitta dit i alla fall. Jag kommer springa runt som en vilsen japan på Dundret i stora (lilla) Boden och försöka hitta rätt hus och rätt ingång.. Wish me luck!

23 grader

Ugg, ugg, ugg. Jag håller på att bli helknäpp. Solen skiner ute, vilket har resulterat i 23° härinne när jag är van vid 19°, och jag försöker att göra sista finishen på julnovellen som fortfarande inte känns som jag vill ha den.

Sedan fick jag ett mail i förrgår. Ett mycket viktigt mail. Åh, herregud vad nervös jag är! Tänk om jag vinner?

Jag håller på att bli knäpp.

tillagt senare: Hur förklarar man ljudet när en bil köpr in på en snötäckta gård? Ljudet är inte krasande, och inte slaskigt, det är inte ett hårt ljud, bara typ tryckande? Förslag tas tacksamt emot.
Nämnde jag att jag håller på att bli knäpp? Det är allt tur att jag ska till Nina för hon är då typ aldrig knäpp, hon kanske kan hålla mig på rätta banor.

Gnäll och give-away books

Jag förstår inte varför jag barrikaderar mig framför datorn för att skriva en dum uppsats om FN som jag faktiskt inte visste lika mycket om som jag trodde när jag började skriva. Varför bry sig om att slösa all denna tid när chansen att jag skulle vinna en tvåveckorsresa till USA och Kanada är praktiskt taget obefintlig?
Den jäkla uppgiften är så svår skriva för jag har egentligen ingen aning om vad det är jag skriver om. Sedan hjälper det ju inte så mycket att jag börjar fundera på hur mycket info om FN jag ska lägga in (ämnet jag valde är "Behöver vi FN?"), för tänk om den som läser tänker att jag behöver inte fara dit för jag verkar ju redan kunna så mycket?
Sedan så kommer jag ju inte hinna klart med julnovellen när jag sätter så mycket krut på denna dumma uppsats!

För att komma bort från eländet ett tag bestämde jag mig för att lägga upp några böcker jag inte behöver att ge bort. Reglerna gäller: först till kvarn och du betalar portot (om det behöver skickas med post förstås). Och en regel till, eller regel och regel, men jag vet inte när jag kommer få tid att posta så det kan ta ett tag innan det kommer fram (möjligtvis ända till efter sportlovet).

Paulo Coelho - Veronika bestämmer sig för att dö
Sara Kadefors - Sandor slash Ida
Lynne Ewing - Måndöttrar 2 Isande eld
Lynne Ewing - Måndöttrar 3 Dold bland skuggorna
Garth Nix - Mister Monday
Debra Doyle & James D. Macdonald - Den magiska cirkeln: Trollkarlsskolan
Tusen och en natt vol 2
David Colbert - Sagan om Ringens magiska värld