USA, UNP, New York, frukost, dagisköer, röda paraplyer, Hawaiidans och Viktors egna version av Kanadas nationalsång. Tja, rätt så svårt att veta var man skulle börja.
Konstigt nog var jag inte nervös, för att träffa alla. Och ja, det är konstigt, mycket konstigt. Kanske är det just det att jag minns alltför tydligt hur jag kallsvettades, hur huvudet var fullt med bomull och munnen torr som aska när jag var ensam på Arlanda på väg att möta kamrater och ledare under min språkresa till Swansea Bay, kanske var det det som gjorde att jag inte var nervös på vägen till Eurostop hotell där jag nu, två år senare, skulle träffa de andra svenskarna inför USAresan. Visst var det lite fjärilar i magen, men bara på ett bra sätt. På det där förväntansfulla bra sättet.
På plats på hotellet gick introduktionerna snabbt, som vanligt när ingen känner någon annan började vi med "hur gammal är ni då?" och "vilken linje går ni på?". De klassiska samtalsämnena. Jag kan glädja mina kära IBvänner med att tillkännage att jag inte var tvungen att berätta vad IB är, ty på plats fanns en IBkamrat och en som funderat över saken men valt bort.
Efter middagen då jag fö. åt två fantastiska chokladtryfflar till efterätt och efter att jag, Emilie och Frida kommit upp på vårat rum spenderade vi en evighet åt att skratta åt att toaletten hade, hör oxh häpna, ETT FÖNSTER! Kan säga att det kändes något mysko att sätta sig där på toan och veta att de andra tjejerna om de hade fått lust (av ngn konstig anledning?) hade kunnat titta in. Efter det kunde man nog lugnt säga att vi gått förbi "lära-känna-varandra-stadiet" och kände oss rätt så bekväma med varandra.
Morgonen efter hoppade vi på flyget och landade 9 timmar senare, g.den 4 Juli, i Philadelphia. Nästan sist på plats på klockan var säkert en bit efter 6 (och stackars isländarna, Hlynur och Kim varit där sedan morgonen) och vi hade en 30-40 pers att hälsa på. Presentera sig gjorde de också, vi med, men namnen var det nog inte många som kom ihåg denna första dag. Vad jag däremot inte kommer att kunna glömma, och som de facto nog har skadat mig för livet är amerikanarnas "festmat", kallad stuffing och som består av något misstänkt likt en blandning mellan uppblött hårdbröd och hundmat.
Dagen efter det hade vi en tur i Philadelphia där vi bl.a. besökte Independence hall och Liberty bell (guiden där sade f.ö. att liberty bell numera är känd som världens symbol för frihet, vilket vi svenskar skrattade gott åt.)
Apropå det så har jag ett annat inlägg att skriva nu när ämnet poppade upp i mitt huvud. Stay tuned...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar