Jag vet inte vad jag ska skriva

Det är så hemskt. För bara några dagar (veckor?) sedan så blev jag förskräckt när Line berättade om hur snabbt hennes pojkvän körde. Någon vecka innan hade jag bett henne att hålla sig åtminstonde under 120 när vi körde till Luleå. Inte för att jag inte tycker om fart, jag åker gärna fort när det är pappa som kör. Jag känner mig säkrare när det är han som kör, kör han snabbt så har han absolut koll på vägen, han vet att hålla utkik, han vet precis hur lång bromssträckan är. Han tror inte att han kommer att leva för evigt.
Jag sade till Line och har säkert sagt till så många andra. Bara för att man kan komma undan med att köra för fort, att smsa vid ratten, att  "anta" att alla andra bilar följer reglerna till punkt och pricka...
Jag skriver som om det gör någon skillnad vad jag tycker, vad jag vet. Men det gör inte det för det tycks vara så många som tror att de kan ta vilka risker som helst, att de kan leva för evigt. Att de har tid att växa upp och köra ansvarsfullt.
Och för en är det redan försent.

Je suis fini!

An allegory is a figurative of representation of something abstract. <---- But, you-know-what?? I DON*T NEED TO CARE NO MORE!!!!
Exams are over, since about a week.. or well, actually only three days, four. But it feels like forever, or not at all? (I'll give you a gold star if you can figure that one out).
So far I've been driving myself crazy, sitting all alone in my apartment wondering why time flows so slowly and I have nothing to do (that's what happens when you've been spending waaay too much time with schoolwork, and I really mean the waaay too much, for the last weeks I've been doing school work approx. 5 to 7.30-50ish, exams 8.20 until lunch or school work that time also, continue with s.wrk. after getting home approx. 34-15 and then again 16.30 or 18ish until circa 21 or not later than 22, because I'm by then sick silly by the work and to guilty [by knowing I'll not work anymore that day] to do anything but go to bed).
To top it of my computer shut down (I later discovered that it was the charger [saved me some bucks, dinnit?] but anyways, computer kapputt) so I had no books to read, or internet to check up on silly things.
It does sound silly to say that mon ordinateur n'a fait pas à utiliser (si vous comprenez?) and due to that I had no books to read, but well, that's life.
Peut-être more silly might be that on the day of my final finals (in French) I went home and basked in the feeling of "I really don't have anything I have to do, I can just sit around all day and stare into the wall if I so pleases" for about an hour maximum, then I decided that (of all things in the whole world!) what I felt I wanted to do the most was to continue reading Les Âmes Vagabondes in French when I actually had the English version too (this probably due to the fact that I was all over-frenchitized at that point, I kept thinking in French even though my skills and my vocabulary in that language is hardly that to rival that of the Neanderthal) and after reading that for a while, staring into the wall for a while and visiting facebook to inform my surroundings of my now finished exams, I was ridiculously happy to find my little sister was in eager need of help with a history assignment and I, now almost shivering of excitement, picked up my stack of history paper (and I truly mean stack, like in mega-large-o-IB-history-stack-of-mostly-notes) which I hadn't touched since the week dernier when I had the history exams.
Disappointing too was the fact that I dutifully awakened, pigg as a lärka [because happy as a lark is hardly the same idiom] at 5 a.m. as if to begin another day of exam preparation.
Now, apparently, since everyone (even the dentist!) keeps asking me about it, I need to figure out what to do with my life.
Oh boy, won't that give me something to do?

I just need to get it out there.

There is a difference between explanation and excuse.

Så är det bara. Att ett beteende är förståeligt är ingen ursäkt. Att jag kan förstå en handling behöver inte betyda att den per automatik ska förlåtas. Hur man än vänder sig har man ändan bak. En fullt frisk människa är alltid ansvarig för sina handlingar. En handling enbart gör inte människa, men det fungerar åt två håll. En dålig handling, ett misstag, gör inte en människa dålig så en förklaring, ("alla gör så", "det har att göra med hans barndom", "visste inte bättre", "blev övermannad av sina känslor") kan ej heller ursäkta ett beteende. Jag ber om ursäkt, uttrycker det hela väl. Att bli ursäktad eller förlåten kan bara komma från någon annan, med eller utan förklaring och dennes förståelse. Ergo, det finns en skillnad. Use it.

Sådana man känt

Jag vet inte vad det var som startade det hela, men på senare tiden har jag tänkt ganska mycket på sådana människor som man känt, men inte haft kontakt med på läääänge.
Som Linda Wihlborg (om det nu stavades så, jag kunde aldrig få till H:et på rätt ställe ^^) som var en vän sena lågstadiet till tidigare mellanstadiet,
Charlotte Nilsson (numera Göransson) som jag tydligen träffade redan på BB och faktiskt nu inte vill träffa igen,
Jessica Ågren vars mamma tyckte att jag var ett gott inflytande (och vem vill höra att ens kompis har ett gott inflytande på en? Jag kan inte förstå att hon verkligen sade det),
min granne Fanny Nyberg som var så mycket äldre än mig att jag idoldyrkade henne (haha),
Jillian som jag hade många udda skype-diskussioner med men som så snabbt försvann när vi båda två fick annat att göra,
Anna, Helene och (nästa människas namn kommer jag inte ens ihåg!) som jag lärde känna på min språkresa till Swansea (jag önskar fortfarande att Dublin inte blivit inställd),
Hyun-Soo och alla (mååånga) andra som jag träffade på UNP-resan till USA,
och alla andra som jag inte kan komma på just nu.

Linda, är du fortfarande fullfjädrad Harry Potter-nörd? Kommer du ihåg när vi sade att när vi är hundra år gamla kommer vi, två gamla tanter, att sitta på McDonalds och diskutera Harry Potter?
Charlotte, gick det utförs för dig som det gick för din mamma eller skärpte du någonsin till dig?
Jillian, hur går det med advokatsdrömmarna?

Jag vet inte vad det är som har fått mig att tänka på det här så mycket nu. Kanske är det de faktum att IB snart är över och det är dags att bestämma sig för vad man ska göra av sitt liv? Jag vet inte, jag är nog på lite konstigt humör nu.

Nåväl, I'm off för att försöka lista ut varför Word fuckar upp min styckeindelning på EE...

Jag vill ha ett forum

Idag fick jag lust på att fortsätta skriva på min novell (alt. börja på en ny), men det av helt fel anledning. Min favoritsida för böcker har just lagts ned (eller inte egentligen, men man får inte längre prata eböcker där). Och nu har jag ingenstans att diskutera böcker längre!
Det borde egentligen inte vara en så stort sak när jag egentligen borde vara fokuserad på att plugga, men jag vill diskutera böcker fast jag inte har tid. Men, men...

Jag vill ha ett forum för böcker, inte ett community. På ditt every-day community finns det en massa flashiga funktioner som att lägga ut listor, dela favoritförfattare och gud-vet-vad. Det ser bra ut men ger mig ingenting. Jag vill ha ett gammaldags forum där man kan diskutera, och vill man dela listor gör man det helt enkelt i en tråd!
Sedan blir det ju inte bättre av att jag har fler krav än så (suck?). Jag vill att den ska vara på engelska för jag gillar inte svenska böcker, och jag vill helst att den ska ha ett mycket stort (och aktivt) forum för romance (vad heter det på svenska, romaner? ^^ romantiska böcker?) där jag kan tillsammans med andra skratta över klichéfyllda Harlequin-romaner och tipsa varandra om guldkornen som finns där ute (Sharon Sala med När änglar gråter? Jag har inga ord för hur mycker jag tycker om den boken).
Varför är alla sådana (liknande) sidor jag hittar sådana som också delar länkar (och därför blir så hotade att de läggs ned förr eller senare) eller författares fan-forum (vilka jag btw inte alls gillar)?

Tillägg: Kom just underfund med att jag inte skrev varför jag fick lust att fortsätta skriva på min novell. To make a long story short. Om jag skriver något > publicerar det > upptäcker att jag överlever trots piracy > då kan jag gnälla över att de stänger ned alla bra sidor utan att få elaka nazikommentarer.

En udda upplevelse

Kan lugnt säga att jag är mer än lite upprörd.
Jag har halebop på mobilen, telia till internet, comhem på tvn, familjen i Gällivare och inga grannar jag kan prata med.

Det är en väldigt underlig känsla, att inte kunna ta kontakt med någon. Tydligen så skulle det fungera att stänga av 3G på mobilen, men hur skulle jag kunna veta det? Jag funderade på att gå och köpa tidningen, tills jag kom på att aftonbladet och expressen nog inte skriver något och nsd förmodligen inte hunnit skriva något. Funderade till och med på att gå ned till grannen (som jag aldrig sagt annat än hej till) för att fråga om deras telefon funkar bara för att ringa hem och säga hej.
Det är ganska svårt att beskriva hur jag kände mig. Jag var inte direkt rädd för att någonting skulle hända och jag har varit ensam hemma utan att prata med någon i dagar förut, men just det att då var det självvalt? Mobilen har alltid funnits på plats om något skulle hända, fanns inte mobilen så hade jag internet.
Logiskt sett, diskuterade jag med mig själv, så hade jag ingenting att vara upprörd över. Men emotionellt? Den där klumpen jag hade i magen som gjorde att jag inte har kunnat koncentrera mig på något på hela dagen, och ännu mindre plugga (vilket jag var i full färd att göra när jag upptäckte att det inte bara var internet som hade ballat ur). Jag kan inte sätta ord på det, har aldrig riktigt känt det förr. Är det det som är riktig ensamhet måntro?
Jag försöker övertala mig själv om att det är löjligt.
Men jag hoppas verkligen att det här aldrig händer igen.

I affären

Idag när jag var på affären så stoppade jag mina varor på bandet och stoppade avdelaren bakom precis som jag alltid brukar göra (det är ju lättast om man själv när man lagt klart sina varor stoppar dit den än nästkommande stackare som då måste sträcka sig över halva allt för att nå) när det hände något roligt.
Hon som var bakom mig blev väldigt tacksam och glad, hon hade nämligen plockat på sig så mycket varor att hennes korg var överfull och hon höll en massa i famnen (och skulle alltså knappast ha lyckats ta åt sig avdelaren utan att lägga ifrån sig varorna först).
Jag hade inte ens lagt märke till henne, men hon blev ju lika glad ändå.
Tänk hur det kan gå, att saker man inte ens tänker på kan göra andra så glada.

Random Rambling

Hello there everyone! I know it's been a while, (as always) and I'm noting it know just 'cause I want to say that I won't be mentioning it again. I almost promise.
I've been thinking about starting a new blog. Just a random blog to post random youtube videos since that is the only thing I seem to post nowadays, and I think it would be fun to share all kind of random stuff I find on youtube, and those videos would probably say a lot more about what I'm doing/thinking about right now than a blog I'm ***** never writing in (Go figure!). I've been thinking about posting my random youtube videos on this blog but for some reason I'm hesitating. Just doesn't seem right. As if this is a blog for rambling when I want to avoid doing something (which I am, by the way, history investigation [hi IA] and english esssay [eng EE]) or super long monologues when I need to put my thought in words in order to figure something out or not get mad.
I'm feeling better now. Have started to cough up really nasty things (which you really wanted to know) which hurts like a b.. oops, sorry, I almost forgot that my aunt (and occationally my parents) are reading my blog. Anyway, what I ment is that my throat is clearing up and I'll probably be able to go to school without dying by monday. Actually it is a likely possibility since my trip to konsum went a lot better than the one I had to do Wednesday.
I still haven't done the dishes, which I should and I AM going to do them. Today. Promise.
Actually let's to it now just to see if I can.
Used some time at home to read, downloaded a whole vampire series, 20 or so books, read the first book (Dark Prince by Christine Feehan) which freeked me out more than a little (people who think Edward in Twilight is obsessive really should read this book) and made me really happy that I had desided against buying the whole series. I read the whole book because I just loved the first few pages (until the "hero" wakes our poor heroine up by mentally groping her and not stopping when she says no) and I was waiting for something great. I was even speed reading through a big part of it, which just don't for fiction books (what would be the point?). The "hero" called her "little one" for christ sake! And not in a good well-she-is-petite-and-makes-me-feel-protective-way but as if he was looking down at the poor, helpless woman with a 3 year old's intelligence and psyche.

By the way, I ment no offence against Christine Feehan, I've read another series by her which is truly amazing.**Drumroll**
Ladies and gentlemen! Today is Sunday ca. 24 hours after I began this post. I have watched a movie, read a little (of a good book), cooked food, slept, woken up, helped a friend on IBS (took forever), eaten (a couple times) and cleaned a little among other things.
But I have not done the dishes or worked on my History IA.
This is my in a nutshell, organized and disciplined.

***** Right about there I noticed that I wrote in english, hate that! That's like when I was ill during the US-trip and spoke swedish to Hyun-Soo several times and wondered why she didn't get what I said. And now since I've started in english I might as well go on just for the sake of consistency.

The Last Lecture 2

Jag läste just ett kapitel ur the Last Lecture som jag bara inte kunde låta bli att citera här:

When I told Carnegie Mellon's president, Jared Cohon, that I would be giving a last lecture, he said, "Please tell them about having fun, because that's what I will remember you for."
And I said, "I can do that, but it's kind of like a fish talking about the importance of water."
I mean, I don't know how not to have fun. I'm dying and I'm having fun. And I'm going to keep having fun every day I have left. Because there's no other way to play it.

The Last Lecture chapter 56 Make a decision: Tigger or Eeyore, p.179

The Last Lecture

Detta är ännu ett blogginlägg som jag skriver för att undvika att göra skolarbetet som jag borde, men det här inlägget har väntat på att få skrivas ett bra tag så nu får det bli gjort.
Jag försökte att önska mig en massa saker i julklapp, mest för att undvika att få godis och prydnadssaker, så jag inte alls beredd på att få just den här speciella boken i julklapp. Jag skulle inte vilja säga att det är min bästa julklapp med tanke på hur mycket jag använder min älskade e-reader, men boken kan gott dela förstaplatsen.
Vid första ögonkastet ser denna lilla bok inte mycket ut för världen; den är rätt så tunn, har relativt stor text, många bilder och framsidan består av en bild som nog ska föreställa lite hur en gammal ålderstigen bok kan se ut - om den har en raket och stjärnor ritade med pastellfärger på framsidan.
Den heter "The Last Lecture".
Randy Pausch var när den här boken skrevs en levnadsglad optimist som bara råkade ha cancer i sin pankreas. Nu är han död.
Men den här boken, till skillnad från de flesta andra självbiografier, handlar inte om hans sjukdom, om hur hemskt det var eller "det som verkligen hände", utan den ger små glimtar ur hans liv, sorterade i korta kapitel, saker han har lärt sig och vill dela med sig av. Varenda mening i den här boken har ett värde, det finns ingen som helst utfyllnad. Varje mening har någor viktigt att säga.
Den här boken är guld.

Vardagsläxa, Mnemonics, Raw Food Diet och Okontrollerad Tankevandring

Visst folk verkar ha mer tro för den här bloggen än jag, så det känns som att jag åtminstone borde lägga in ett inlägg lite då och då. Om jag kommer ihåg.
Just nu håller jag på med lite alltmöjligt för att undvika skolarbete, och alltmöjligt just nu råkar vara en rätt så nyfunnen fascination i minnestekniker och liknande för att göra skolarbetet lättare (jag läser alltså böcker som handlar om att göra skolarbete lättare för att undvika själva skolarbetet; mycket logiskt).
Efter att jag upptäckte att det gick att hitta några sådana böcker gratis på internet eller mycket, mycket billigt på cdon.com var jag förstås tvungen att börja läsa på.

Förresten, om du någonsin får lust att göra research i ett ämne - köp en bok FÖRST; läs småartiklar SEDAN. Annars gör du som jag och slösar flera timmar på att gå igenom skitartiklar i väntan på guldkornet medan du lätt som en plätt hade kunnat skilja guldkornen från skräpet genom att läsa den där boken först. Och för att göra det hela bättre så behöver du förmodligen inte ens artiklarna efter boken.

Och för att göra det hela ännu bättre, slösa inte tid på att leta efter recensioner för hur bra böckerna är innan du läser dem. Är de tillräckligt mycket skit för att du inte ska lära dig något så kommer du att upptäcka det innan sida fem eller så - och spara en väldans mycket tid.

Så, nu när vi är klar med denna vardagsläxa som du förmodligen redan lärt dig för flera år sedan (minst) kan vi gå till ämnet böckerna handlar om. Böckerna just nu är

• Mind and Memory Master (eller något sådant) av Ernst STOR BOKSTAV, möjligtvis ett W *punkt* Efternamn
• Use your head av Tony Buzan (helt fantastis gammal professor, hur fan har jag missat honom?)
• The Way of the Peaceful Warrior av eeehh.. Googla så får du se - rekommenderad till mig av en kompis vars boksmak jag faktiskt litar på.
• How to Learn Any Language av Ett Geni - Tror jag hittade den på något som heter The Learning Annex, men är inte helt säker.
• Speed Reading av Tony Buzan - ska jag börja på så fort jag läst ut Use your head.
  

Ämnet tycks vara ganska genomgående genom böckerna; studera bättre och snabbare genom att studera på rätt sätt. Undantaget är då The Way of the Peaceful Warrior som handlar om något helt annat, att leva sitt liv tror jag men hittills är enda förbättringen att killen äter en diet på enbart ej värmetillagad frukt och grönt (så kallad Raw Food Diet vilket jag vet men hittills åtminstone inte är nämnt i boken), vilket för övrigt är något jag funderat ganska länge på att pröva enbart för att det går snabbare och är mindre disk (är lathet möjligtvis också ett genomgående tema?).
Kanske hade jag kunnat trycka in lite skolarbete ändå genom att räkna min efterforskning som CAS och sedan skriva blogginlägg om vad jag lärt mig? Hmm, kanske något att ta upp med Den Allsmäktige CAS-Koordinatorn.
Fast först kanske jag ska skriva summary på resten av mina avslutade projekt.
Men nu vet du/ni i alla fall vad det är jag håller på med för att undvika skolarbete nu när bloggen inte är så hemskt aktiv.

Nyårsafton - För billig eller för dyr?

Idag är det första dagen på det nya året, men som tidigare år kan jag inget annat än undra vad för skillnad man kan förvänta sig från en dag till en annan. Den 31 December och den 1 Januari.
De är båda bara datum för mig.
Samma gäller för 23 Mars till den 24:de. Bara datum.
Ibland känner jag att jag inte vill fira födelsedag, eller jul, eller namnsdag (fast det har jag ärligt talat aldrig firat). Är det inte bättre att bara fira händelser, som studenten eller ett nytt job, eller ett giftemål (eller varför inte en skillsmässa om det gått så illa att man blir glad av den ;), fira den första tappade tanden med ett kalas och sådant?
Nyårsafton är ju förstås kul, men jag tycker inte längre att raketerna är värda att stå ute i kylan för och absolut inte värda kostnaden och skadan på miljön, och supa kan man göra vilken dag man vill.
Det känns på något sätt som att man firar för att fira. Bara för att det är så man ska göra. Julklappar och födelsedagspresenter blir något att dömas efter - var den för billig, för dyr? För personlig, för enkel? Måste jag ge en present till honom/henne? Han gav en present till mig, åh nej nu måste jag ge en till honom också! Det ligger ett sådant tvång i att ge tillbaka och i att få. Man ska vara glad och tacksam och ge tillbaka.
Jag har sagt tidigare att blommor och godis gör mig detsamma. Blommor i bukett vissnar och dör, blommor i kruka har jag nog av och godis det köper jag om och när jag känner för det.
Men det som allt egentligen går tillbaka till tror jag ändå är att jag inte vill att folk ska slösa pengar mig. De som ger mig presenter borde logiskt sett vara folk jag tycker om, och jag vill helle att de ska använda sin högt belastade budget till något som uppskattas mer. Jag uppskattar visst blommor och choklad, men båda är symboler och säger ungefär "jag uppskattar dig och vill ge dig en present". Spara dina pengar och ge mig en billigare symbol som en kram och ett grattis eller ett kort. Det betyder precis lika mycket.
Och nu spårade jag ur, ska försöka att inte göra det igen. Tillbaka till nyårsafton och högtider. Eller mer rakt på sak så tänker jag nu attackera julen.
Jag är hemskt nyfiken på hur mycket mer el behövs under juletid, är inte du? Jag ska låta bli att diskutera miljö och kostnad - om än bara för att korta ned detta blogginlägg.
Julen har blivit på tok för lång. Från tidiga November till mitten/slutet på Januari. Uhg.
Där nyår är till för vänner finns julen till för familjen, det är mycket lättare att tacka nej till att fira nyår än jul. När familjer bor i skilda delar av Sverige, eller till och med världen, blir det svår att fira tillsammans. Även när familjer bor nära varann är det svårt att komma överrens om var man ska fira. Det händer så ofta att det blir sådan press. Kommer farmor inte överrens med morfar? Oj, oj, oj, vem ska då fira vars? Ska vi dela på familjen, fira halva på var sitt ställe? Det snurrar i mitt huvud av att bara tänka på det.
Det ligger sådana perfektionskrav på julen. Man ska ha pynt, julmat, baka pepparkakor, trivas tillsammans, ge julklappar (!), vara glad och känna julstämningen. Ofta känns det som mer besvär än det är värt.
Men kanske har jag fel och det är bara jag som känner så.

Tidsbalans 2 - Hitta din tidspersonlighet

Hitta din tidspersonlighet och lyssna på råden.
Jag har egenskaper från flera olika kategorier

2. Tidsoptimisten 4/7

• Är oftast optimistisk
• Generös med sin tid – och andras
• Kan upplevas som slarvig och lite ”i det blå”
• Tror att allting ska gå snabbare än det gör
• Får saker gjorda – men sällan i tid
• Kommer ofta inrusande till ett möte med andan i halsen
• Har många bollar i luften

3. Tidsnjutaren 3/7

• Är sorglös och obekymrad
• Njuter av tillvarons små glädjeämnen
• Tycker mer om att ”vara och uppleva” än att ”göra och prestera”
• Lever i nuet och tar dagen som den kommer
• Smittar sin omgivning med ett stillsammare tempo
• Är kreativ och idérik
• Kommer inte alltid till skott och fullföljer saker

4. Tidsoffret 4/7

• Har tappat fart och orientering i livet
• Känner sig ofta som ett offer för omständigheter
• Har glömt sina egna behov
• Känner sig apatisk och ledsen
• Tycker tiden bara går upp i rök
• Befinner sig nära utmattningens gräns
• Behöver hjälp att tro på sig själv igen

Eftersom att jag då är en blandning av alla de här har jag tagit alla deras råd och sorterat ut de jag inte trot jan appliceras på mig.

Att tänka på dig som är tidsoptimist/tisnjutare/tidsoffer

Närvaro i livet. Att bli klar med saker i tid gör att du helt enkelt känner dig mer nöjd med dig själv och din prestation.

Lyssna till uppskjutarrösten. Vilka är de vanligaste ursäkterna den kommer med? Efterhand lär du dig dem och kan bemöta dem när du förstår att de är just ursäkter.

Tänk efter vad det kostar dig att leva som du gör, på kort och lång sikt. Skulle du samspela bättre med din omgivning, din familj och dina vänner och du presterade mer i ditt liv?

Be om hjälp! Du kan behöva omvärdera hur du vill ha ditt liv och vad du ska fylla din tid med. Se möjligheten i detta, för det mesta leder det i slutändan till något riktigt gott, trots att det kan vara en jobbig väg dit.

Skriv ner dina tankar. Det är ett sätt att systematiskt reflektera över dina val och hur du lever ditt liv i stort och smått.

Beskriv det som händer i din kropp. Har du några fysiska besvär? Gör det ont någonstans?

Beskriv din energinivå. Vad får dig att känna dig pigg? Vad och när känner du dig trött?

Tidsbalans 1

Här har man gått med i någon kurs om att ta hand om sin tid, typ. Vi får se hur det går.
Första lektionen är att reflektera och svara på ett par frågor:

• Var befinner jag mig när det gäller balansen mellan att "göra" och "vara"?
Balansen ligger not på 15/85 med större delen på ”vara”.
• Vad vill jag uppnå?
Studera mer, studera mer effektivt. Utnyttja tiden då jag är pigg. Uppskatta studerandet mer. Organisera bättre.
• Hur vill jag må?
Jag vill må bra (duh!). Jag vill kunna känna att jag har tid att sova tid att äta, att jag har en lugn atmosfär att slappna av i när jag behöver det.
• Hur gör jag för att bli mer intuitiv?
Vad menas med den frågan?
• Vad styrs jag av?
Mina förutfattade meningar av mig själv. Jag ser mig själv som en lat och oorganiserad/oengagerad person vilket limiterar det jag orkar göra och det jag förväntar mig av mig själv.
• Hur tänker jag?
Vad menas med den frågan 2?
• Finns det tid för tystnad och stillhet i mitt liv?
Egentligen inte, men jag tar mer tid än jag egentligen har till att göra ingenting.
• Vad hindrar dig från att förändras?
Mig själv. Jag tar inte tillvara på min energi när jag har den och det känns ofta som att jag inte har tillräckligt med motivation att sätta igång något. Och sedan det faktum att det numera inte spelar någon större roll om jag går och lägger mig i tid, jag kan ändå inte koncentrera mig innan runt 10 (ex. idag stod jag och bara tittade på mjölkpölen på golvet i några sekunder efter att jag tappat mitt glas).
• Vad hindrar dig från att se lösningar?
Lathet. Ren och skär lathet. Jag orkar inte tänka igenom allt.

Vi får se hur det här fortsätter!

Söndagsfilosofi

I believe (although I’ve never seen it for myself) that inside my skull is a brain containing billions of neurons connected to each other in trillions of ways, with signals zooming about, setting off other signals, and generally creating massively complicated loops, coalitions, sustained patterns, and multiple parallel organised streams of information that combined together control the behaviour of this – my body. And that’s it. So how come I feel as though there is a conscious “me” as well? Susan Blackmore

Glashus

Det känns illa att det enda jag gjort på sistone i bloggen är att gnälla och nu kommer det att göras igen.
Men det får vara som det är för nog är det väl bättre att skriva av sig på bloggen än att haffa en intet anande kompis och ösa ur mig allt elände - för eventuella bloggläsare kan ju bara stänga ned fönstret medan en kompis skulle känna sig pressad att lyssna på mig being pathetic..

Det känns som att jag har exploderat. Förut, hela förut sedan efter att jag kom tillbaka från USA har jag sovit lite sporadiskt, lite när som helst när jag blev trött och nu får jag betala för det. Jag gjorde ingenting för att i början märkte jag ingenting nämnvärt av det men nu och sedan några veckor tillbaka så fungerar ingenting längre.
Jag vet att det är mitt fel, jag har inte tagit hand om mig och sovit som man ska, jag har inte ätit varken bra mat eller regelbundet.
Tro mig - det håller jag på att ändra på.
Men det är så svårt. Nu känner jag mig trött jämt, jag har huvudvärk, jag kan inte sova om nätterna och när jag väl somnar vaknar jag inte av väckarklockan. Precis som idag. Jag funderar på om jag kanske kan ta en till och ställa den på köksbordet för då borde jag ju inte kunna stänga av den utan att vakna tillräckligt mycket för att komma ihåg att klockan 7 betyder göra sig i ordning för skolan.
Det känns hårt att gå till skolan på eftermiddagen och svara när folk frågar vart man varit.
Försovit sig.. Herregud, vem försover sig till efter klockan 12??? Dessutom är det möjligtvis en förklaring, men ingen ursäkt. Jag måste skärpa mig, se till att jag verkligen vaknar, se till att jag äter regelbundet, se till att jag går och lägger mig vid rätt tidpunkt även om det slutar med att jag bara ligger i sängen och tittar upp i taket medan minuterna passerar.

Det är mitt ansvar och ingen annans att ta hand om mig själv.

Egentligen är det väl bättre nu, för även om jag har tappat min förmåga att vakna när jag behöver det så försöker jag åtminstone bättra mig nu. När min lägenhet förr såg så hemsk ut att inte ens jag skulle drömma om att ta dit någon håller jag den nu skaplig, fast egentligen känns det lite som att börja i fel ände. Jag äter bättre och jag sover inte längre på eftermiddagen (oftast). Men det räcker inte! Det känns som att jag måste sköta allt perfekt för att börja må bra igen, men felfritt och perfekt känns väldigt långt bort. Jag orkar inte göra allt jag borde, jag vet att jag borde försöka mer, men det går bara inte.
Identifiera problemet - hitta en lösning - genomför lösningen. En enkel metod som alltid fungerar. Jag vet, för det är så jag har gjort varje gång sedan jag vet inte hur länge som någon har kommit till mig för att prata.
Kanske är det enklare att hjälpa alla andra för att deras problem ser jag utifrån, jag får en känsla för vilka frågor man ska ställa, skillnaden i vad de vill höra och vad de behöver höra och när man ska pusha på för att det behövs.
Så lätt att hjälpa andra, varför kan jag inte göra det för mig själv?

Chocktekniken

Det här är det första blogginlägget på jag vet inte hur länge. Undrar varför? Jag har haft för lite energi till att skriva innan.
Jag har varit stressad och mått dåligt inte bara psykiskt utan fysiskt. Från att inte kunna somna till att inte kunna vakna eller somna helt plötsligt vid olämpliga tidpunkter och migrän efter att tandställningen spändes (jag som aldrig haft migrän förr!). Den lilla energi jag hade användes upp på skoltid när man försökte vara åtminstone lite social.
Och tro nu inte att jag varit deprimerad, för det tvivlar jag på. Det hände många gånger att jag var för trött för att gå till andra sidan rummet och hämta något och istället låg kvar på sängen och gjorde något på datorn för att datorn tog mer tankekraft än något annat. För huvudet har mått bra, det är bara kroppen som inte riktigt orkade; om det går att förstås?
För övrigt kan tilläggas att mamma blev så orolig över mig att hon mailade Tonje och frågade om mig (gulp). Och tydligen fick till svar att några lärare diskuterat om mig och hur jag varit trött och oengagerad (dubbelgulp).
Klimaxen (den dåliga sorten) kom i slutet på lovet när mamma kom för att hjälpa mig att städa och göra matlådor och lite sådant. Dag nummer två så var hon lite mer fundersam än vanligt och hon nämnde att det kanske vore bäst om jag kom hem.
Kom hem?
Ja, du läste rätt. Förskräckt blev jag när hon fortsatte med att förklara hur hon hade förväntat sig en energiboost från mig nu när hon kom för att hjälpa mig, men att jag varit väldigt trött och långsam av mig.
Säger det inte något att jag inte ens lagt märke till det själv? Och kanske säger det mer att jag, trots att jag var både förskräckt och bestört, inte orkade komma med många och högljudda protester.
Dagen därpå däremot var jag både glad och pigg och gjorde en massa och jobbade väldans effektivt. Var det en sen reaktion på avslappningen under lovet och den nästan rena lägenheten eller var det mamsens chockuttalande?
Je ne sais pas.

------------------

Jag kunde inte somna igår (delvis pga. att min influensavaccinerade arm värkte så jag inte kunde sova hur jag än vände mig) och sov därför till klockan 12 idag. Kommer inte ens ihåg hur jag stängde av väckarklockan. Återfall.
Jag tog mig tid och gjorde alla de saker det var meningen att jag skulle göra på skolan. Bra.

Sänka skepp

Det känns som att jag har ett berg med saker att göra.
Det hjälper inte ens att skriva en lista för den är så lång att det blir deprimerande.
Inte blir det bättre av att jag har sådan lust att gå en grundkurs i fonder och aktier.
Den kursen får jag ge upp, för det är omöjligt att jag hinner.
Jag borde maila folk hit och dit, men det blir inte heller klart.
Det enda som är bra är att jag har åtminstonde 30 färdiga CAStimmar och minst 10 till på g.
Men det finns så mycket mer jag borde hålla på med, men som jag inte finner tiden till.
Och när jag väl har en liten gnutta tid till övers så sover jag bort den.
Jag börjar (och säger det inet något om mig att jag skrev burgar och inte upptäckte det förrän jag läste igenom inlägget en sista gång?, men iaf: jag börjar) tro att jag sätter för höga krav på mig själv.

Men jag kan inte sänka kraven heller, jag vill inte göra något halvdant, inte lämna in ett arbete som inte är bra nog, inte skita i att renskriva anteckningar som behöver renskrivas och inte låta bli att umgås med folk heller.

Sedan påverkar det ju mitt humör litegrann att lägenheten ser ut som fan vet vad. Inte ens jag skulle kunna ta hit folk med lägenheten i detta skick.

Varför jag inte är orolig över svininfluensan

Fick den här frågan just på msn, och den har faktiskt ett väldigt enkelt svar: För att det är en influensa!

Jag är i riskzonen tillsammans med spädbarn, gravida och mycket gamla. Som mina skolkamrater med all säkerhet redan vet så är jag mycket ofta förkyld under vintermånaderna.
Det är inte alltid det märks (just för att förkylningar har en tendens att ge sig på en kl. 20.00-08.00 när man inte är genomsjuk). Jag är borta kanske 1 eller 2 dagar kommer tillbaka till skolan och mår bra. Det verkar inte vara något större fel på mig.
Och det är det oftast inte heller. Det är pga. astman som jag blir ofta sjuk, och oftare sjukare. Nu för tiden är det sällan jag sitter hemma med 40-gradig feber, men det är för att jag har lärt mig vad jag inte ska göra!
Har jag feber, är jag så sjuk att jag inte orkar äta en ordentlig frukost, att jag känner huvudet inte orkar med - då går jag inte till skolan utan stannar hemma och tar det lugnt!
Det är var som (oftast) får mig frisk snabbt, tillsammans med vila och de stunder då jag tvingar i mig maten som jag egentligen inte har aptit för.
Gör jag så så brukar jag klara mig bra.

Och om jag nu genom den metoden tar mig igenom ett par förkylningar per år, varför skulle det inte fungera på svininfluensan också?

P.s. Jag vet att influensa och förkylning inte riktigt är samma sak, men jag har haft influensa också!

Våldtäckt är inte värt två års fängelse, det är ju bara en ordningsförseelse

”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer än ordningsförseelse.”

Så sade kammaråklagare Rolf Hillegren. KAMMARÅKLAGARE! Vet du vem det är? Vi vet alla att advokaten pratar för den anklagades räkning, och samtidigt står åklagaren och talar inför juryn.
På samma sida som målsägande.
Målsägande betyder då den som blivit våldtagen.
Ska han få visa upp bevisen och prata för målsägandes räkning, när han inte anser att den anklagade gjort något fel? Uppenbarligen tycker då målsägande det, då man sällan anmäler någon för något så litet som att köra mot rött ljus vilket är ett exempel på en klassisk ordningsförseelse.


Jag ska fortsätta semesterberättelsen, men det får bli lite i taget för jag har så mycket att komma med. Nu fick det här vara ivägen, för det här är bannemig förjävligt.