The one thing I always seem to forget

När saker jag skriver inte går som det ska, när jag sätter mig ner framför datorn och tänker att, nej, det här gåt inte, jag vill inte. Det här är skit.

Då är det oftast för att jag glömt något. Samma sak som jag lär mig varje gång, glömmer bort varje gång.
När saker jag skriver går dåligt är det för att jag har en dålig början. Så är det bara! När jag sätter mig ner för att skriva och tänker att det här går inte, så är det oftast för att början inte passar in med det jag egentligen ska skriva. Början har inte det flyt min text behöver.
Ibland tvingar jag mig att skriva en sida, två sidor, flera sidor skräp.
Bara för att jag är för sentimental och för lat för att vilja börja om den där början som inte riktigt blev bra. Och det gäller förstås både uppsatser och fiktion, både noveller och romaner. Sedan kan väl tilläggas att när det gäller romaner så jag börjar inte skriva om hela allt, bara början på scenen ifråga.
Och hade jag från början börjat från början så hade jag gjort allt med ett bättre humör, gjort det snabbare, gjort det bättre. Varenda gång slutar det förståss med att jag börjar om för att få till det, men tänk på all tid som jag slösar bort medans. Värdelöst.

Dagens moral: Börja om från början när början som det börjades med började fel.