Det åskar

Jag har aldrig varit rädd för åskan. Det dova mullret som ackompanjerar regnets strilande, blixtarna som ilsket far över himlavalvet, lukten regnet för med sig och skillnaden i luften man bara känner när åskan är framme. Allt är välbekant och tryggt.
Jag minns en gång när jag satt ute på morföräldrarnas altan klockan nio på kvällen, vilket på den tiden var längre än jag fick vara uppe, med en cola i handen och räknade sekunder mellan blixt och muller tillsammans med pappa. Det var alltid jag och pappa som ville se på blixtarna, lyssna på mullret. Alla andra var likgiltiga, eller rädda.
En annan gång hade jag öppnat ytterdörren hemma för att höra åskan inifrån och Marina eller Sanna, jag minns inte längre vem men jag tror att det var Sanna, gick förbi dörren precis när det började mullra som värst. Hon blev rädd, hoppade högt och började gråta trots att hon var stor nog att tycka att gråta är löjligt. Jag tröstade henne, sade åt henne att det inte är någon fara. Satte på en film så att hon skulle ha något annat att tänka på och gick sedan ut för att lyssna ensam.
Jag förstod att hon blivit rädd för det plötsliga ljudet, men ändå förstod jag inte. Ljudet som fick henne att gråta fick mig att le, för så länge åskan är liten eller långt borta skadar den inte.
Ett jättemuller hörs, men jag ser ingen blixt. Idag har jag faktiskt inte sett blixtarna trots att jag ser molnen, det är bara mullret som tyder på åskans framfart i det mörka molnet.
Det är mullret jag tycker bäst om. Det är ett mjukt ljud, rullande. Varmt. Kommer plötsligt, varar i några sekunder, försvinner igen. Oberäkneligt.
Jag ryser för att åskan är så mycket större än jag, har så mycket kraft. Det är ett privilegium att kunna höra, och ibland även se, hur naturkrafterna rör på sig.
Jag känner mig inte liten för att åskan känns så stor, jag känner mig trygg. Går det ihop?

Nu har det mörka molnet dragit förbi mitt fönster. Molnets ytterkanter kan nu bara ses i ögonvrån. Solen tittar fram genom de ljusare moln som åskan lämnat efter sig och fåglarna utanför sjunger igen.
Men spänningen i luften sitter ännu kvar.