OMG!

Jag har just hittat en superkul funktion! Det här inlägget skriver jag från word (2007) på min dator och word skickar vidare det till blogger som publicerar. Kul eller vad? ;-)

En liten gnutta språkmisshandel

Jag har just kommit på, eller kommit på och kommit på, det har jag väl vetat hela tiden, bara inte i termen medvetet och analyserat.
Alltså, tonårstrots och sådant handlar just om trots, men jag har upptäckt att föräldratrots inte är bra. Då blir man utan dator eller mat eller inlåst på sitt rum eller så blir man, gud förbjude, av med föräldrarnas förtroende. Vad tusan skulle man ta sig till utan det där förtroendet? Jag skulle knappast få ha varit hemma långa helger ensam utan deras förtroende och jag skulle definitivt inte få bo tjugo-trettio mil bort om de inte litade på mig. Men tillbaka till ämnet, jag kan inte trotsa mot mina föräldrar av sagda anledning, så vad ska jag trotsa mot då? Jag måste ju få ut mina aggressioner på något sätt och stackaren som stod i vägen blev på något konstigt sätt språket i sig självt. Det blev en väldigt dålig vana.
Varje gång jag blir överlycklig/ledsen/arg eller på annat sätt upprörd så får jag ig i svenska. Jag menar; "Det är åt helvete alltihopa ibland," hur fin grammatik ligger det inte i den meningen?

Men, när jag tänker efter, meningen har trots allt något poetiskt över sig, hör du inte alla underliggande aggressioner som släpptes lös? Det är åt helvete alltihopa ibland.
Nästan som att säga jag hatar hela världen just nu men det gör ingenting för imorgon blir det som vanligt igen. Bara mer kortfattat, lite mer poetiskt kryddat med en liten aning språkmisshandel.

.

Det är åt helvete alltihopa ibland.

Deadline

Jag har ägnat mig åt lite kreativ matematik.
Alltså: Mitt minimum ligger på tre sidor i veckan vilket blir ungefär 1500 ord. (De 6 sidor jag skrivit 3300 ord delat på 6 = 550, 550*3~1500 [jag avrundar nedåt för säkerhets skull])
Jag gissar att romanen kommer att bli längre än min förra. Min förra var på runt 50 000 ord så jag gissar på att den här blir runt 60 000 ord.
60'000/1'500 = 600/15 = 40
Alltså borde det ta mig högst 40 veckor att skriva klart den här. Det låter väldigt lite med tanke på att den första tog två år (!), men eftersom jag har avrundat nedåt hela tiden tänker jag inte lägga till några fler veckor. Söndag om 40 veckor är den 5 Juli. Det blir då min deadline för den här romanen.

Hängde du med?

Inspiration strikes - when you need it the least

Satt och gjorde biologiläxan som egentligen skulle ha gjorts förra veckan när jag såg en uppgift jag tänkte att jag kanske behövde en atlas för att lösa så jag tog fram min splitternya atlas som jag köpte så sent som förra veckan och inte ens har tittat i.
Och jag fastnade. Atlasen har några sidor i början som handlar om tätbebyggelse, vattenföroreningar, förorenad luft, levnadsvillkor och diverse andra roliga saker. Jag blev så inspirerad av den där atlasen att jag fick tvinga mig till att göra klart biologiläxan innan jag satte igång och började konstruera en lite mindre dimmig bild av stället som än så länge bara heter "Världen".

Bu och bä

Jag hatar internet explorer. Jag älskar blogger.

Internet har för vana att upptäcka "fel" och starta om sådär en stup i kvarten. Vilket är mer än lite irriterande då man förlorar sidorna man surfade på och för leta upp dem igen. Och om man råkar skriva ett blogginlägg när explorer upptäcker detta mystiska fel har man dubbel otur, för då försvinner hela inlägget!

Inte alls. För blogger har ju börjat med automatspar medan man skriver. Hurra för det.
Nu ska jag ta och fortsätta på mitt inlägg.

4 simple rules

Jay's guidlines for writing fiction. (Hittade på Learn to Write Fiction) En (väldigt) kort pdf som är värd att läsas där Jay Lake berättar om hans sätt att skriva, vilket låter som en mycket bra ide för mig. Han går efter fyra regler.

1. Write a story every week.
Låter avskräckande, gör det inte? Men efter att man har läst pdf:en så verkar det inte svårt. Om berättelsen man skriven inte behöver vara lång om man inte har tid så fixar man det absolut, om man tar sig tid. Min fabel, t.ex. den är ju inte precis lång, men den har en början, en mitt och ett slut.

2. Finish everything you start.
Det låter som en ännu bättre ide. Tänk på hur många gånger man startat något som räcker i ett par sidor innan man upptäcker att det enda man har i handen är sand? Och tänk om man bara behövt skriva en enda sida till för att uppräcka att det inte alls var bara sand, utan det fanns en guldklimp där mitt i allt. Om man slutför berättelsen och den faktiskt var skit så gör det iallafall inte mig något, för tänk om?

3. Don't self-critique while you're writing.
Regel nummer tre är nog den viktigaste, för mig i alla fall, det är svårt men om man inte går tillbaka och ändrar kommer man fram så mycket snabbare och har tid till ändringar senare.

4. Work on one thing at the time.
Den här regeln vill jag böja lite, bara så att man kan hålla på med ett stort projekt och ett litet på samma gång, just för att jag lär inte skriva klart hela romanen på en vecka, men jag kan ta en liten paus från den och skriva något annat kort och kanske då också komma igång snabbare när jag är tillbaka på romanen igen.

Hans förslag var att man skulle pröva på det i en fyra veckor och det tänker jag faktiskt göra, så får man se hur det går sedan...

Fabler..

På svenskan har vi arbetat om fabler. Vi fick i uppdrag att skriva en egen och den skulle vara baserad på ett valfritt ordspråk. Var snäll, vi fick max en timme att skriva och jag har inte redigerat den.

FABELN OM ELEFANTEN

När Elefanten fyllde sexton är börjatde hon att ta körlektioner, men när de andra djuren såg henne började de att skratta.
"Du får itne ta körkort på två år än," sade de. "Men i och för sig, du är ju så klumpig så du behöver nog träna mycket."
Då sade Elefanten, "Alla behöver nog träna för att bli bra!"
"Inte jag, inte," sade det stolta Lejonet. "Jag lär mig snabbt, jag!"
Men när den stora dagen kom och det äntligen var dags för uppkörning hade Lejonet fortfarande inte börjat övningsköra. Eftersom att han inte visste hur man gjorde körde han rakt i diket medan han försökte luska ut var bromsen satt.
Elefanten, hon kunde minsann köra! I lagom takt och utan motorstopp körde hon glatt förbi diket där lejonet satt och tjurade.

Reasons to keep writing

Paperback Writer har en lista på "25 Reasons to Keep Writing" och den gör mig riktigt glad. Visst, man behöver kritik och lite down-to-earth-attitude, men ibland behöver man bara uppmuntran.


Mina favoriter är:
2. It’s the only time in your life when you really are Master of a Universe.
9. Three words: Love Scene Research.
Och ett bidrag från kommentarerna (från en kille som kallar sig Joe):
26. You finally can deal with all those voices in your head without drugs.
Hahaha.. ;-)

Att kunna eller inte kunna

The truth is more important than the facts according to Frank Lloyd Wright, which is this days daily quote. In case you wondered.

Anledningen till att jag sitter här på skolan är att jag skriver något onödigt är att jag har så tråkigt så att jag håller på att dö. Vi har nämligen vår datakurs nu och läraren har genomgång. Det han lär oss denna vecka är: Punktlista, Numrering, Textavstånd, Fotnot och hur man numrerar sidor.

Förrförra lektionen lärde han oss hur man ändrar teckenstorlek och färg på vanlig text i word. OMG! Gissa om jag är uttråkad? Jag kan fan redan allt han försöker lära oss. Och jag har kunnat det i x antal år....

Safe Zones

Hur ofta kliver du över den streckade linjen för din personliga "safe zone"? Inte ofta skulle jag gissa. Men jag kan säga att det finns ingenting bättre än att göra just det. Våra safe zones är den enkla vägen som ger oss säkerhet (nähä, det hade ni aldrig kunnat gissa, va?) men det är när vi korsa linjen som vi verkligen lär oss någonting, och upplever saker som stannar för livet.

Grunden till detta ämne råkar händelsevis vara en kompis till mig som var rätt så blyg hela högstadiet igenom. Hon hade sin safe zone och aktade sig noga för att ens komma i närheten av den där mycket skrämmande linjen och dessutom så var det ju så mycket enklare att hålla fast vid det man hade istället för att leta mer.

Sedan började hon gymnasiet och att stanna i safe zonen då hade varit ett väldigt stort problem, främst för att hon hade blivit väldigt ensam därinne då hon inte var kompis med någon i hennes klass. Så var gör hon? Hon försöker lära känna folk och helt plötsligt finns där inte ens en linje som visar gränsen till hennes safe zone. Och varför det? Hon behövde den inte längre!

Man skapar sina egna safe zones för att man inte ska gå för långt, pröva de saker som är för skrämmande, för stora, för komplicerade för att man ska våga försöka.

Det stora problemet för en själv är att hitta stället där man har satt gränsen, där man har stannat och sagt, "Hit men inte längre." När man väl hittat gränsen så korsa den, sakta och försiktigt, i promenadtakt eller springandes, hur du än gör så gör det!
Det är värt det.

Allmänt gnäll no.2

I warn you. Don't get sick. Det är förmodligen det tråkigaste som finns, speciellt när man bor ensam och inte har någon att gnälla på / prata med, ingen som kan vara apsnäll och värma mjölk med violhonung i, inte många filmer att välja mellan, en tv som lever sitt eget liv osv. Det enda jag gör är praktiskt taget att ligga och önska att jag kunde dö, eller åtminstonde att förkylningen kunde göra det. Jag knarkar alvedon för fullt och har inte orkat göra riktig mat på flera dagar.
Gårdagens enda ljuspunkt blev när Line ringde och vi pratade ett tag. Hur det gick när hon ringde ett tag senare och ville ha hjälp med en internetbeställning vet jag tyvärr inte, det hade börjat bli lite sent så så jag var lite vimsig tror jag. Är inte så säker på att jag minns allt vad jag sade.
Förresten så missade jag språkval och historia och matte och svenska och.. SKOLFOTO!!!!! För att jag inte orkade gå till skolan... Blä och usch och fy för det, nu blir ju inte jag med på klassbilden...

Allmänt gnäll

Jag hatar att vara förkyld. Speciellt när man just har flyttat hemifrån. Jag är sårig i halsen och har huvudvärk, vill bara lägga mig i soffan och mystitta på film. Men se det går inte för sladden som kopplar in datorn till tvn är paj och jag är hungrig så in i jag vet inte vad så jag måste laga mat först.
Jag har köttfärs i kylen för jag tänkte göra biffar, men nu orkar jag inte. Nu hade varit det perfecta tillfället att bara plocka upp något ur frysen och värma, men jag har ingen frys. Jag har förresten ingen fungerande micro heller. Eller jo, micron fungerar om man ska laga något man kan röra om i, typ varm choklad, men försöker man till exempel värma en portionsförpackning har man otur, för tallriken man värmer på kommer bli så het att den inte går att ta i medan maten som råkar vara i mitten i portionsförpackningen fortfarande är halvfryst. Tro mig, jag har erfarenhet. Jag brände fingrarna på den s*tans tallriken.
Eftersom nu inlägget vandrat från att vara gnäll på förkylning till min micro kan jag lika gärna gnälla mer på den, för jag kan inte få en ny! Den är köpt i Luleå någonstans och måste dit för att jag ska få en ny och jag kan knappast ta mig till Luleå med en micro utan en bil, och jag kan knappast köra en bil utan körkort även om jag hade en.
Nu dunkar huvudet som femtusen bongotrummor och magen knorrar lömskt så jag får nog ta och släpa mig till köket innan jag barrikaderar mig i sovalkoven med datorn i famnen och tittar på någon bra film.

Bitter eftersmak...

Få ett av forumen jag "hänger på" har det varit en diskussion om en av medlemmarnas sätt att leva. Första gången när hon nämnde något om det gav det mig en sådan där eftersmak, den där känslan som säger att något är fel.
Men allteftersom jag läste vidare på frågor och varningar som andra forummedlemmar gett henne och läst hennes svar försvann den där känslan av att något är fel. Hon tänkte själv, hon hade bra resonemang för hur hon ville leva sitt liv och varför, hon försvarade sig själv på ett långt mycket mognare sätt än många andra kritiserade henne. Hon har rätt att leva som hon vill, vill hon sluta göra som han säger kan hon. Ingenting hindrar henne.
Jag respekterar hennes val. Jag tänker inte försöka få henne att ändra sig, kritisera hennes val eller tänka ut något (för henne omedvetet) psykologiskt fel. Jag tänker acceptera att hon är som hon är och gör saker på det sätt hon vill göra dem.

Vi människor är så olika att det som passar den ena kan vara den andra oförståeligt och den tredje vämjeligt. Varför måste någon som gör något utanför normen alltid ha fel?

Scrappat och klart

Surfade runt bland mina bilder när jag plötsligt kom på att jag inte lagt ut mina scrapprojekt på ett tag. Måste väl gottgöra för det så här kommer lite blandade scrappat, mest gammalt.

En dubbelLO från språkresan till Swansea 2007

Helen som jag träffade på språkresan. Bilden är ganska dålig, togs med en skitskanner.



Har altrat en anteckningsbok till Marina. Hon tyckte det jag jättekul när hon fick var med och välja papper och dekorationer.

Prokrastinering

Jag vill minnas att det har pratats en del om prokrastinering på ett par bloggar jag följer. Och visst, jag känner igen mig, gör så jämt, bla-di-dah-di-dah och hela fadderullan.
Nu tänker jag ge dig en anledning att inte se prokrastinering som din fiende. Eller förresten, se det som din fiende om du vill, men glöm inte bort att uttnyttja inte bara dina bra sidor. Igår var jag totalt fast. Det satt en kork i flaskhalsen och orden bara vägrade att komma.
Så vad gjorde jag? Ingenting faktiskt. Kämpade på tills det var Heroes, sedan bakade jag kladdmuffins och tittade på tv. När muffinsen var klara satte jag mig för att titta lite till på tv. Och vad händer då, tror ni?
Jag, som annars aldrig somnar framför tvn, somnar! Utan att ha plockat undan torrvaror (turligt nog hade jag plockat in mjölken i kylskåpet) eller diskat.
Där vaknade jag sedan runt halv sju på morgonen och tänkte, herregud nu måste jag städa efter skolan.

Nu är klockan halv nio (på kvällen) och har jag städat? Inte då! Jag har börjat på min nya roman, runt 2'000 ord. Det var väl inte dåligt?

My blanc page

Jag har en fiende. Ni det, en sådan som ligger och morrar under sängen och man vågar inte ha benen utanför för då kommer monstret och sliter av dem med sin stora käft och sina tusentals vassa tänder.
En sådan fiende har jag och det råkar just nu vara den blanka sidan. Jag vet vad jag ska skriva, jag vet vad jag vill ha fram. Men ändå stirrar den blanka sidan hånande på mig och fingrarna får skrivkramp. Så sent som igår gjorde jag de sista förändrarna i min synopsis. Jag var glad och tänkte, "Yes, nu är det äntligen dags att skriva!"
Men mina fingrar lyder inte hjärnan, eller är det hjärnan som ställer sig ivägen för mina fingrar?
Jag vill minnas att jag redan haft det här citatet framme, men det är så passande så jag lägger in det en gång till.

"A blanc page is Gods way of showing you how hard it is to be God."

Faster than the Fastest

Min synopsis är klar. Snabbt gick det.

Det var faktiskt mycket enklare än jag trott när jag väl börjat och det känns bra att ha en röd tråd att följa. Nu är det väl dags att plocka fram ordmätaren...

Inlägg nummer 200

Tänkte gå in på bloggen och skriva något oväsentligt, men så såg jag att det här inlägget blir mitt tvåhundrade inlägg. Då fick jag lite prestationeångest. Mitt tvåhundrade inlägg kan ju inte innehålla något trivialt som att jag längtar till Heroes som börjar klockan nio. Ooops, nu skrev jag je det ändå! Men nu ska jag ta och försöka göra ett väldigt seriöst och djupt inlägg.

...

Äh, va fan! Djupt och seriöst får komma någon annan gång. Istället kan jag berätta att jag fick vg på franskauppgiften, vilket inte var så konstigt eftersom jag inte hade stödord utan redovisade med hela texten, Elena däremot var exemplarisk.
Jag är rädd för min bildlärare, hon är läskig och är bara på skolan typ halvtid för att hon går på rehab (nej, jag vet inte varför hon går på rehab, jag var för rädd för att fråga). Jag är hungrig som tusan men vet inte vad jag ska göra, blir kanske köttbullar och spaghetti med tomatsallad (visst heter det så? tomat, skalad gurka, fetaost, kryddor, vitlök och olja?).
Nåja, här är slutet på det tvåhundrade inlägget.

Gammalt kylskåp

Jag har bott själv nu i strax över tre veckor. Vissa saker går bra, andra inte. Ett exempel på saker som inte går bra är mitt sätt att hantera mat. Jag har blivit tvunget att slänga en halv broccoli, ett par stekta champinjoner, tomater, en halv purjolök, ett pyttebit gurka och en cheezedip (alltså, inte allt på en gång utan lite eftersom).
För att förhindra att jag låter saker bli gamla har jag strukturerat om i mitt kylskåp. Numera ser det ut så här:
Översta hyllan (pytteliten): Smör och kokosmör och saker mamma och pappa lämnat kvar i kylskåpet som jag inte vill ha.
Hyllan under: Allt med lång hållbarhet. Syltlök, sylter, fetaost osv.
Hyllan under det: Sådana färskvaror som aldrig hinner bli gamla, typ mjölk och pålägg och det jag vet att jag kommer laga på en gång.
Hyllan över grönsakerna: Div. färskvaror, rester och sallader. Sådant som är lätt att glömma bort.

Jag har faktiskt haft så bra koll i mitt kylskåp att jag inte märkt förrän nu att pappa har glömt en starköl sedan de var här sist. Och gången innan glömde mamma ett sexpack minus en öl, fast det märkte jag på en gång för dem hade hon satt i mitt kastrullskåp. Man kan ju undra om det är för att de litar på mig eller för att båda två är kroniskt glömska?

Disciplin

Gissa vad jag gör? Jag gör något helt främmane och skrämmande för mig.
Jag påbörjat roman nr 2. Men inte på det sättet som jag brukar.
Jag brukar veta hur det ska börja, hur det ska sluta och ungefär ingenting annat. En andledning, tror jag, till att historien blir lite för okontrollerad, för många trådar eller för få, för lösa trådar eller för hårt spända.. Nåja, nu ska jag i alla fall försöka att strukturera upp det hela mer innan jag börjar, vilket förmodligen också kommer att få första utkastet att bli klart mycket snabbare.

Om jag nu fixar planeringen först! Det är hur svårt som helst, jag försöker prova på med olika metoder som jag hittar på internet och jag kommer framåt, men mycket sakta. Om det här experimentet fungerar för mig blir det nog jättebra, för det handlar nog mer om att skaffa sig lite disciplin, vilket jag inte har. Över huvud taget.

Oops, forgot

Förr eller senare spricker väl bubblan, men hittills har allt gått så himla bra! Vi har en jättebra klass som gör att jag är lika lycklig när jag går och lägger mig som när jag kliver upp och (Herregud min skapare!) jag vill verkligen gå till skolan (även om det är svårt att komma ur sin varma säng på morgonen).

My life at Diploma Programme so far...

I'm getting pretty used to the english on diploma programme. Not to say I wasn't before, but it's getting easier to find the right words, easier to discuss and explain things. The english become everyday as much as the swedish is even if you don't use it as much. It is, as Carro said it, you don't realise that you're speaking english, it just comes. Sure it comes pretty fast then. It's a shame you don't get the spelling as easy, which I don't. Words like weather/wether, witch/which and my personal itch to vs. t00. No matter how many times I hear it being explained, I just don't get it! Either it's not enough o's or to many of them. Gosh!
But I don't really get stuck on that, I have so much more fun things to do. Don't think I've mentioned our history teacher Ola? He's crazy, in a cool way. He speaks so loud you think one day he'll get you deaf (good lungs, and he's probably used to larger classes) but you don't really mind 'cause he's one of them who never stumbles on words and, after all, you do understand him when he speaks that clearly.
Another thing about his lessons is that they are like no history lesson I've ever been to (or any of the others in my class, mind you). Instead of teaching of who did what in which time he tells us how to find that out for ourselves, which in my way of thinking seems like a better idea. And as an extra plus, we do learn who did what when he gives examples, and it's not that much infodump that you forget about half.
Well, that's enough writing about my favourite class even before Diploma Programme (IB school). Next out is english with our substitute Marie. I don't think I'll ever forget about her "Oh, dear". She sounds just the way you would think of british teacher. BTW She also said in our first class that all of us are going to get pass with special distinction (MVG) on our english A class. And, no, she's not giving free A's, she's just giving us a fact. Speaking english a couple of hours a day you'll need to be very ungifted (or gifted, however you want to put it) to learn nothing.
Nothing made me happier than when our physical education teacher (who's called something that begins with K) told us that we DP students are not getting grades on PE. Why? I have no idea but it sounded good to me as my experience of fair grades on that subject is non-existing. Except that, he did seem way much nicer than my last PE teacher (anyone heard of Kajsa? No? Wish you never will).
Our science teachers (we have different teachers for biology, physics and chemistry as that's the way IB school works) seem all right to.
The subject I'm most worried about is maths, not that I'm worse than anyone else, It's just harder in english. Look, if I ask you what two to the third power was, would you know? (It's as simply as 2x2x2 or 2 upphöjt till 3). What about the circumference of a circle? Circumference means "omkrets", you didn't guess that, did you?
Shortly said, it is pretty hard to learn new mathwords.
And BTW, did I mention we have to buy a graph display calculater (not that we're the only ones, mind)? A GDC costs around 1'000 kr. Gladly for me my mum had one to lend me.

Now as I've written most of what's on my mind I realise that maybe it should have been written on swedish as my blog is a swedish one. However, I'm not rewriting the whole thing. I'm going to websurf for recepies now. Aint, oh all right, Isn't it strange how fast I've already made my old ones at least one time?

EFTER Inredning

Kan du tänka dig alla de här sakerna... (flyttpackning)

.... Undangömda i lådor här? Först ut är hallen...

Och här är sovalkoven.

Stora rummet

Var inte förvånad över att lådor och småsaker inte är på samma ställe på de olika bilderna, för de är tagna vid lite olika tillfällen och allteftersom nya saker tillkommit. Jag har ingen bild på tvn än, men på skrivbordet kan ni iaf. se min laptop.

Köket och badrummet får komma senare för nu måste jag duscha innan jag går och lägger mig. Ge gärna tips på vad jag kan göra för att förbättra lägenheten. De fula gula tapeterna ska jag bli av med så fort Bodenbo ids skicka hit tapetseraren, vilket de lovade skulle ske "någon gång i höst" vilket nog betyder ungefär "tidigast till jul".

FÖRE Inredning

Medan jag letar upp och fixar med bilderna på lägenheten som den ser ut nu är här några före-bilder...




Och, ja, jag vet att jag ser något underlig ut på bilden, men jag hade inte så många bilder att välja mellan.

Kuriosa...

Min externa mus från coop för 150 kr tycker om att vandra över skärmen av sig själv ibland. Funderar nästan på om man ska försöka att spirra med den? (använda ouijabräde) Den kan ju åtminstonde inte bli omedvetet flyttad av mig själv om jag inte rör vid den...

Evig tacksamhet + lite till?

Familjen kom på besök nu i helgen. Jag påpekade, med den yttersta ödmjukhet, att en micro skulle göra mig för evigt tacksam. Jag hade faktiskt funderat på att köpa en micro själv om jag nu kunde få tag på en som var både billig och bra, så desperat var jag!

Föga anade jag att det som skulle ramla in genom dörren senare samma dag skulle vara inte bara en micro, utan också ett mycket stort platt paket. Min första tanke blev En frys? då jag hade behov efter också en sådan, men den tanken kom snabbt på skam, för inte tusan kommer en frys i ett platt paket.

Så istället för att gissa närmade jag mig försiktigt (nåja, snabbt och med yttersta nyfikenhet) det mystiska paketet då jag fick syn på bilden på paketets framsida.

Sanna mina ord, det var en tv! Och inte vilken tv som helst, utan en 32" widescreen som skänker stor skam åt min gamla, lilla och tjocka tv, så åldrig att den levererats med inbyggd VHS och inte ens kan kopplas in i datorn.

Senare kom det fram att tvn endast var mig till låns och att en av anledningarna till köpet var att de ville ha tillbaka den lilla tvn att spela tvspel på, men lika glad för det är jag.

Om micron skulle göra mig evigt tacksam, hur länge ska då min tacksamhet räcka nu?